Hej alla fina vänner från ett vårvackert Aten. Resan från Paris blev en actionrulle. Jag kastade mig in i taxi från UNESCOs högkvarter och hade ett superintressant snack med den tunisisk-franske föraren som var djupt olycklig och orolig efter den fruktansvärda terrorattacken i London. Som muslim drabbas han hårt av vad människor som begår bestialiska mord och tillskriver hans religion dåden. ”Islam för mig handlar om fred och frihet. Hur kan de koppla mig och min familj till dessa förbannade mördare? De är ju knarkare, kriminella, psykopater. De är inte representanter för alla oss muslimer” sa han. När vi närmade oss Orly flygplats tog jag upp min biljett för att upptäcka att jag en timme före avgång var på fel flygplats. Sedan började actionfilmen. Vi skulle till Charles de Gaulle på andra sidan stan och började be böner till Jesus, Muhammed, Moder Jord och Aegean Air. Han körde slalom i den täta trafiken, vi hakade på blåljusbilar med sirenerna som råkade bana väg för oss. Vi körde längs vägkanten och nästan ner i diken och hann lyckligtvis fram innan planet lyfte och landade mjukt i den atenska hettan vid midnatt.
Några timmar senare var det dags att gästa Skai Channels morgon-TV hos programledarparet Lyritzis & Oikonomou som jag senast besökte 2004 när de var på Public Service-kanalen ERT. Det var ett episkt möte som jag idag gestaltar på scen i ”Alexandras Odyssé”. Då var jag där för att tala om min bok ”Bortom mammas gata” som gavs ut på grekiska och mitt arbete i OS 2004 för SVT. Plötsligt ringer chefen in och avbryter programmet i direktsändning för att erbjuda mig ett programledarjobb. ”Kom hit och gör vad du vill” sa herr Leventoyannis och herrarna blev helt ställda. De tittade på varandra, tog av sig mikrofonerna, gav mig sina manus och sa: ”Var så god och ta över. Spela boll själv”. Och jag blev helt stum. Sedan fick jag göra ett eget intervjuprogram på bästa sändningstid på fredagkvällar och levde i en drömtillvaro med resor över världen och inspirerande personligheter i programmet som hette ”En dag med Alexandra Pascalidou”.
Den första frågan jag fick nu under reklampausen, innan kamerorna lyste röda, var: ”Har du någon pojkvän?” Och sedan följdfrågan: ”Men vad är det för fel på svenska män?”
I programmet talade vi hur som helst om min Odyssé, kriserna, rasismen och sexismen:
Igår på Grekiska Nationaldagen var jag med i Antennas show där jag återigen talade om vår teaterföreställning men också om situationen i Sverige och Europa. Sminköserna berättade om halverade löner, redaktören att hon idag tjänar lika lite som när hon började arbeta som 22-åring för 30 år sedan. En av journalisterna berättade att hennes man inte fått en lön de senaste 10 månaderna. Otaliga historier om liv som inte går ihop. Om vuxna som flyttar hem till sina gamla föräldrar. Om ovärdiga arbets- och livsvillkor. Nu måste jag rusa… Återkommer snart med bilder mm. Kram på er alla.
Grekisk tv är så sexistisk,pinsam och gammalmodig. Jag skäms varje gång jag tittar, det slutar med att jag stänger av efter 7 minuter.
Vasiliki -tyvärr har du rätt. Men vissa börjar vakna. Vi måste hjälpas åt. Kram på dig.