Vart är världen på väg?

Hej alla fina. Igår ledde jag en omtumlande kväll på Dramaten på temat #minflykt med en fantastisk panel bestående av Hédi Fried, psykologen, författaren, förintelseöverlevande, Anne Ramberg,advokatsamfundets generalsekreterare, Dan Eliasson rikspolischefen och fd generaldirektören för Migrationsverket, Silan Diljen chef för P3, Lars Adaktusson (KD) Europaparlamentariker, Jytte Guteland (S) Europaparlamentariker och Barnombudsmannen Fredrik Malmberg. Programmet sänds i P1, SR den 2 mars kl.11.03 och jag kan bara säga att ni sannolikt blir lika drabbade som jag när ni hör gästerna läsa flyktberättelser som delats i Sverige men också ett intressant samtal därefter.

I Grekland råder kaos i dessa dagar. Tusentals strandsatta flyktingar har fastnat i utkanten av det europeiska fortet. Gamlingar, gravida och barn vandrar längs motorvägar genom Grekland för att nå återvändsgränderna när Europa vänder både dem och krisnationen ryggen. På öarna fruktar folk sommarsäsongen som väntar då avbokningarna för hotell uppgår till 80 procent. Istället för att stödja och solidarisera med grekerna som betalar det högsta priset för denna flyktingkris väljer turisterna andra destinationer. Då turistnäringen, Greklands enda inkomstkälla,  bygger på familjeföretag som försörjer flera familjemedlemmar har folk fått panik. På Lesbos skriver en lärare att de kriskrossade öborna i flera år gjort allt för att hjälpa flyktingarna. Bara förra året passerade en miljon människor landet. De har delat sin sista bit bröd, de har lånat ut filtar men nu fruktar de att de själva måste emigrera för att överleva. Grekerna hamnar i kläm i och dubbel bemärkelse när EU kräver åtstramningar och sparslakt och nedmontering som bland mycket annat sorgligt tvingat 200 000 högutbildade ungdomar att lämna sina hem. ”De vill förvandla oss till ett enda stort Hot Spot. De vill göra oss till ett Europeiskt Guantanamo” säger journalister. När resten av Europa bryter mot förordningar, konventioner, principer om gemenskap och solidaritet sviker de inte bara Grekland utan även alla dessa människor på flykt. Jag hade högre förväntningar och förhoppningar.

Ikväll invigde jag utställningen ”Frihet 2016”på Liljevalchs. Det är dels en bok om frihet på 21 språk skriven och fotograferad under ett år av ungdomar i Rinkeby, i samverkan med författaren Gunilla Lundgren och fotografen Per Englund. På temat frihet har de också skapat nya konstverk som visas i helgen och som ni borde se. Jag höll ett hyllningstal och mindes när Gunilla Lundgren kom till min klass i Rinkeby och låste upp min skrivar- och berättarglädje. Men det var sorgligt att se vissa konstverk. De små konstnärerna som gjort en grotta berättade för mig att det symboliserar deras liv. ”Bor man i Rinkeby är det som att bo i en mörk grotta. Man kommer aldrig ut igen. Ingen vill ha en”. En flicka som gjort en sandlåda där en kvinna i niqab sitter med en bok i handen och en kille med keps sitter med en kalasjnikov berättade att hennes konstverk symboliserade att bildningen är enda utvägen men att ungdomar som växer upp i orten är dömda på förhand. ”De tror vi går runt med Kalasjnikovs. Och våra mammor som bär slöjor vågar inte gå i stan” sa hon sorgset och berättade om en kompis som firade sin födelsedag med att ta med dottern till stan när en svensk kvinna spottade på dem. Det är så sorgligt att jag saknar ord.

Så fick jag reda på att det i min gamla skola, Rinkebyskolan, där det går ungefär 300 ungar, typ alla med invandrarbakgrund, dessutom nu har tillkommit 75 nyanlända barn. Jag förstår inte hur politikerna och beslutsfattarna tänker. Varför sätter de inte dessa barn i skolor där majoriteten av barnen har svenska som modersmål så de snabbt kan komma in i språket och kulturen istället?

Lite mer hopp fick jag när jag träffade tre flickor som läser Naturlinjen på Tensta Gymnasium som alla vill bli läkare.

Nu ropar min sjuåring att hon vill äta. Jag ska fortsätta skriva om detta som berör mig så djupt. Allt vi gör just nu, just idag, kommer få enorma konsekvenser för våra barn.