Slaget om Zlatan!

Precis som många andra satt jag och bölade i TV-soffan när jag såg första delen av Zlatan-dokumentären i Kanal 5. Vad öppnade mina igentäppta tårkanaler?

Det var pappa Sefik som på sin brutna svenska påminde om min egen pappa som bor i en etta i Rinkeby och som samlat klipp genom åren, dock inte lika metodiskt och organiserat. Pappa har just haft inbrott för andra gången i sin lilla lya och mest sörjer han att tjuvarna lyckades riva sönder mina artiklar och bilder från hans kylskåpsdörr.

Det var också den kroniska kampen om att få passa in, att sluta göra sig till för att passa in i pusslet. Det var revanschlusten som marginaliseringen väcker. Det var vetskapen om att vi måste vara tio gånger bättre för att få chansen. En frustrerande fajt. Bär fajten frukt kan vi stå där med högburet huvud och rabbla: Jag gjorde det. Mot alla odds. Jag motbevisade dem.

Det var också Henke Larsson, en underskattad idrottshjälte, som sedan tidigt 90-tal när han var med i vår antirasistiska kampanj för ”Ungdom mot Rasism” alltid talat ut mot rasism på och utanför fotbollsarenorna. Det var Söderberg som insiktsfullt talade om vikten av mångfalden och den trångsynthet som emellanåt håller talanger utanför ringen, arenan, strålkastarljuset eller maktkorridorerna.

Imorse var jag med i Sveriges Radios P1 Morgon och kommenterade allt detta. Ni kan lyssna här genom att klicka här. 

Sen blev jag även intervjuad av Aktuellt på SVT men de kan inte sända intervjun för Kanal 5 ger dem inte rättigheter att sända klipp. Synd att inslaget fimpas men jag sa att vi som alltför ofta porträtterats som skurkar äntligen får en egen hjältesaga. Äntligen får vi andas ut, sluta anstränga oss för att passa in i den misantropa mallen, i lagomlandets lömska mellanrum där varenda gest eller tonartshöjning upplevs som udda, annorlunda, avvikande, utmanande. Äntligen får vi visa att vi kan, bara vi får chansen. ”Yes we can” istället för ”No you can’t”. Äntligen får våra föräldrar vara normala och vara subjekt. Äntligen får de sträcka på sig. Och vi behöver inte längre skämmas för dem. En skam vi ålagts av ett samhälle som alltid sett ner på dem. Oavsett hur hårt de jobbat. Min pappa är 67. Han städar fortfarande shoppingcentrum om nätterna. Han putsar fönster om dagarna. Han har aldrig råd med semester. Han saknar några framtänder. Han kan inte säga ”sju sjuka sjömän” utan att stuka tungan. Under hela min uppväxt har jag velat gömma honom i en skamvrå. Låsa in honom i en garderob. För att han inte hette Bosse och hade rena händer och skönsjungande sje-ljud. För att han inte kunde hantera kniv och gaffel. För att han drack upp citronvattnet vi fick in i en skål på Kinakrogen i tron att det var en gratis soppa. När det i själva verket var ett reningsbad för händerna.

Min egen kamp att släppa skammen, skulden, stigmat har jag fört offentligt. Jag visste att jag inte var ensam om den. Jag visste att vi var tusentals, hundratusentals som bar samma ärr.

Ända sen Mosaik-tiden i mitten på 90-talet har jag kämpat för att normalisera brytningar, olika kulturer och osvenska namn. Få variationerna att framstå som en fördel för ett pluralistiskt, demokratiskt samhälle som värdesätter olikhet och inkluderar variationer. Istället ser jag rasismen normaliseras. Istället ser jag den gamla vanliga mekanismen träda i kraft – den som gör att de av oss som lyckas plötsligt välkomnas in i den villkorade svenskheten. De absorberas in i den glupska gemenskapen som inte rymmer fattiga förlorare. Den som ser ner på svaghet. Så var det med Ludmilla Enqvist som sprang in i svenskheten och kallades för den svenska stoltheten. Tills det visade sig att hon var dopad. Då reducerades hon återigen till ryskan. För så skulle väl aldrig en av oss göra?

Vi, de moraliskt överlägsna, vi skulle väl aldrig falla till föga för fusk. Så gör de med Zlatan också. Nu är han en av oss. Zvenskheten personifierad. Göran Greider går så långt att han nu till och med skriver i SVT Opinion att vi borde blunda för hans bakgrund. Att invandrarskapet inte har betydelse. Att han inte är något annat än en arbetarklassgrabb som gjort en klassresa. Fastighetskötarens son.

Nu tar han ifrån oss vår enda hjälte. Den av oss som lyckades bryta sig in och sparka sig upp. Han berövar oss en förebild och går därmed miste om det intersektionella perspektivet – där klass och etnicitet korsas och krossas. Zlatan är inte bara arbetarklassgrabb. Han är också bärare av en annan kultur, han bär Rosengårds rivmärken som är resultatet av en systematisk stigmatisering och segregation. Zlatan bär revanschlusten som vi känner till alltför väl. Den som härstammar ur det utanförskap vi som saknar svenskklingande namn marinerats i.

Hur ofta och hur flitigt har vi andra arbetarklassbarn inkluderats i den svenska arbetarklassens hjältesagor och vänsterns historieskrivning?

Nej, låt oss ha vår hjälte och inspirationskälla ifred. Låt honom vara hela paketet – oborstad betongunge med Rosengårdsrötter som rycker, blattekung och svensk, skilsmässobarn, arbetarklass och klassresenär som nått världstoppen. Allt i ett. Låt oss alla med samma bakgrund för en gångs skull få vara stolta över allt detta och leva i illusionen att allt är möjligt. Så länge vi är tio gånger bättre.

Så rör inte vår Zlatan. Och ni andra- Zlatanera mera.

Har ni frågor på detta- läs min bok ”Bortom mammas gata”.

Nu åker jag till Söderhamn för att föreläsa och ser Zlatan del 2 på tåget. Om det funkar.

Tack till Zlatan och hans pappa och alla er andra som kämpar och inger hopp och mod och bygger broar.