God morgon. Idag är jag med i SvD. Ett av många upprop i svenska medier. För mig som kämpat med mänskliga rättigheter i hela mitt liv är det en glädjens dag i en sorgsen tid. Denna uppslutning är hoppingivande. Tänk att ett enda barn kan förändra situationen och opinionen. Tänk att en enda bild kan väcka den slumrande medmänskligheten. Den som så sofistikerat vilseletts in i lönsamhetens labyrinter. Den som förförts av de enkla lösningarnas bristfälliga logik. Den som målat världen i svartvitt. Jag minns en annan bild som förändrade vår syn på världen. Det var bilden på den nioåriga flickan Kim Phúc som sprang naken efter att en napalmattack i Vietnam 1972.
On June 8, 1972, AP photographer Nick Ut took this photo of 9-year-old Kim Phuc as she ran from an aeral napalm attack.
Bilden på treåriga Alan Kurdi från Kobane togs av Nilufer Demir som genom åren fotograferat flera döda barnkroppar som sköljts upp på jorden.
Jorden tillhör ingen. Och alla. Jorden gör inte skillnad på svart, vit, kristen, muslim, jude eller grek. Jorden tar emot oss alla.
Jag är fröet av flykt i flera generationer. Mina grekiska farföräldrar fördrevs från sina hem i Turkiet. Mina morföräldrar flydde grekiska inbördeskriget. Mina föräldrar flydde fattigdom och diktatur. När vi skulle utvisas blev vi en helsida i Expressen. I nästan 900 dagar väntade vi på besked. Varenda morgon sprang jag till brevlådan i hopp om att det första svenska, sammansatta ord jag lärde mig, Uppe-hålls-tillståndet, skulle ligga där. När vi slutligen fick stanna, av humanitära skäl, grät vi av glädje. Vi hade tur. Andra hade otur.
De senaste dagarna ringer journalister och frågar vad jag gör för flyktingar. Ni som har följt mig vet att jag ägnat mitt liv åt frågan. Från min egen historia i ”Bortom mammas gata” till ”Korsvägar- röster om förortskultur” till ”Frontkick” och ”Taxi” där människor som flytt berättar sina historier och ”Min stora feta grekiska kokbok” och ”Kaos- ett grekiskt krislexikon” där flyktingar i Grekland berättar om bemötandet och barbariet till antologier och nu senast barnboken ”Sabelles röda klänning” som kommer i dagarna. Hela min journalistiska gärning, från krönikor till artiklar och föreläsningar och intervjuer och radio- och tv-program har handlat om just detta – att se människan. Att eliminera etiketterna som skymmer sikten. Att humanisera i strid mot den pågående avhumaniseringen. Att nyansera, problematisera, argumentera och protestera. Även när det varit helt ute.
Och vad vill jag säga med detta? Är det illa dolt skryt om ett långvarigt engagemang?
Det är bara ett ödmjukt råd till er som vill göra skillnad. Till er som känner att några kronor inte räcker längre än till flytvästar. Kampen för mänskliga rättigheter handlar inte om pengar. Våra pengar räddar måhända liv, värmer kylslagna fötter, mättar hungriga magar och det är lovvärt men inte nog. Det krävs långvarigt tjat, enträget engagemang, ständiga ställningstaganden för människovärdet och allas lika rätt till ett värdigt liv.
Det kräver att vi pressar våra makthavare till att sätta människornas och barnens bästa framför profiten. Det kräver att vi höjer våra röster så de hörs ända till Bryssel, Berlin och Budapest. Vi har fått nog av barn svepta i svarta plastpåsar som kläms in små kistor. Vi har fått nog av nationer och fraktioner som bombar, slaktar, våldtar, torterar och tyranniserar människor i Syrien, Libyen, Afghanistan eller var det nu pågår. Vi har fått nog av krigiska fredsapostlar och fredsduvor drivna av egenintressen. Vi har fått nog av exploatering och orättvisor och förtryck som fördriver människor från sina hem. Det vi ser nu är bara symptomen av en sjuk värld. Vi kan medicinera och lindra smärta och plåstra om men långsiktigt måste vi komma åt roten. Och det tar tid. Och kräver civilkurage. Och storhetsvansinne. Vi måste inse att hur små och betydelselösa vi än är så kan vi förändra världen.
Nu är det allas vår plikt att manifestera medmänsklighet och gå från ord till handling. Tala inte bara om människor på flykt. Tala med dem. Tala med dem som tvingas rycka upp sina rötter och inte finner bördig jordmån att omplantera dem. Tala med dem som sätter sina barn på båtar för att rädda deras liv. Tala med dem som aldrig finner någon hamn. De som lämnar döden för drömmen om ett liv men inser att döden förföljer dem. Låt denna massmobilisering bli vändpunkten vi väntade på. Idag trotsar jag regnet och går till demonstrationen på Medborgarplatsen 16.00. Jag ansluter ensam men hoppas vi blir många. Ett stort solidariskt sällskap som skingrar misantropins molnmassa och släpper in lite ljus.
Alexandra du gör det igen, skriver mästerligt! och förstås får mig att börja gråta. Du skriver så bra alltså och berör verkligen, sätter också ord på det jag själv tänker och försöker förklara. Stort TACK till dig för din inspiration klokhet och kamp! All kärlek till dig! ?
Tusen tack. Det är det enda jag kan. Stor kram till dig och kämpa på!
Det handlar om 1 BARN – 1 BARN är alla BARN! Därför är lidandet så oändligt stort.
Så fruktansvärt hemskt allt detta- så många barn som far illa!? Tänk om man bara kunde trolla bort allt lidande!:( Man får göra så mycket man kan, och mer därtill!
” Tänd ett ljus och låt det brinna låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu men det blir ljusare igen Tänd ett ljus för allt vi tror på för den här planeten vi bor på Tänd ett ljus för jordens barn!..”?❇✴?✨✴????
Ja, det är viktigt att var och en tar ansvar och gör något, om än litet, och inte bara kräver att andra eller samhället ska göra det. Eller som den brittiske poeten William Blake uttryckte det:
”It is better to prevent misery than to release from misery;
It is better to prevent error than to forgive the criminal.
Labour well the Minute Particulars: attend to the Little Ones;
And those who are in misery cannot remain so long,
If we do but our duty: labour well the teeming Earth.…
He who would do good to another must do it in Minute Particulars.
General Good is the plea of the scoundrel, hypocrite, and flatterer.”
sverigeforunhcr.se/
Känner igen mig i det du skriver, och en dag ska jag berätta för dig, kära Alexandra!
Därför är jag del i en stor organisation, Rädda Barnen, där vi gör stor skillnad!! Just nu har vi mycket att göra!
Namaste och filakia!!
Alla politiska opportunister som samlat godhetspoäng på skattebetalarnas bekostnad som lockat flyktingar från Syrien med bland annat permanent uppehållstillstånd är medansvariga för lidandet och alla dödsoffer detta medfört. För att begränsa att flyktingströmmen ska bli för stor har Sverige samtidigt via EU gjort det så svårt som möjligt att klara av resan och sedan sänkt alla fartyg som ”flyktingsmugglarna” använt när de väl kommit fram. Precis som Hans Rosling påpekade igår i nyheterna så har detta medfört att skrotfärdiga båtar använts vid överfarten och höjt flyktingsmugglarnas pris. Med detta asylsystem gäller att ju bättre villkor vi lockar flyktingarna med i Sverige, desto fler tycker det är värt att ta risken och kostnaden, desto större profit för flyktingsmugglarna och desto fler dödsoffer kommer det att skörda. Det är inte humanism!
Naturligtvis skulle vi först ha haft en inrikespolitisk debatt hur stor kvot av det nära oändliga flyktingproblem vi har i världen som Sverige kan ta på sina axlar. Sedan skulle vi haft ett demokratisk val där olika partier givit sin syn på saken och som innehöll fler alternativ än de extrema alternativen obegränsad budget (DÖ) och nära nollbudget (SD). De som förespråkat en mer generös flyktingpolitik än valresultatet kunde hjälpt till genom frivilliga bidrag till UNHCR som förbättrar livet även för dem som levde kvar iflyktinglägren. Sedan kunde vi tillsammans med UNHCR valt ut den kvot av flyktingar som vi demokratiskt kommit överens om och sett till att dessa kunde resa från UNHCRs flyktingläger till Sverige på ett säkert sätt.
De flesta ”flyktingsmugglare” är skrupulösa egoister som endast hjälper till för profitens skull. Men det finns även humanistiska ”flyktingsmugglare” som är hjältar i mina ögon. Jag vill särskilt framhålla Amir Heidari som hjälpte tusentals iranska flyktingar på 80-talet och 90-talet av humanistiska skäl till Sverige. Han tog inte mer betalt än vad som krävdes för att få verksamheten att gå runt. Många som såg hans välgärning skänkte frivilliga gåvor för att visa sin tacksamhet och support. I fall som han fann särskilt ömmande hände det att han själv stod för de mutor och resekostnader som behövdes. Till er som tvivlar så kan jag personligen gå i god för att detta är sant. Ni kan höra om hans fall här:
sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3437&grupp=21924
Många iranier har Amir Heidari att tacka för en livsavgörande hjälp i en förtvivlad situation. Svenska samhället belönade honom med ett långårigt fängelsestraff samt utvisning till ett okänt öde i Iran. Tyvärr var det alldeles för få av dem han hjälpt som kom till hans försvar och hjälp när han väl behövde det, troligen av rädsla för att svenska myndigheter. Det är en mycket stor orättvisa som blivit begången och som visar hyckleriet bland politiker och makthavare i Sverige!