Kampen om Kvinnokroppen här och kampen om överlevnad där

Hej alla fina vänner. Hoppas ni mår fint i den kompakta dimman som i alla fall täcker min himmel. Till detta har jag magkatarren från helvetet som började när jag klämde i mig tre pannkakor med grädde och lingonsylt efter en köttfärsbiff med potatismos till lunch. Att jag alltid äter för mycket. Att jag aldrig kan vara en sån där elegant kvinna som petar i maten och rör runt den på tallriken. Men jag jobbar som vanligt och ser verkligen fram emot att få fira Kvinnodagen med er alla redan nu på söndag den 6 mars 16.00 på Kulturhuset, Foajé 3 med Sverige skarpaste kvinnor på P1 Debatts scen. Kom och samtala med oss om ”Kampen om Kvinnokroppen”. Om kroppen som slagfält och spelplan. Om hur vi ska freda och befria våra kroppar från obehöriga händer, kommersiella krav, egna och andras skrivna och oskrivna regler. Är de unga feministerna alltför kroppsfixerade och navelskådande i sin mensaktivism? Vad kämpar kroppsaktivisterna för? Kan slöjan vara en feministisk symbol? Det och mycket mer talar vi om med kvinnor och män och en kvinna som varit man.

Samtidigt i mitt andra hemland väntar ungefär 13 000 människor på flykt  i Idomeni för att få fortsätta sin resa. Bland dem finns tusentals sjuka små barn med hög feber, hosta som lever i lera och regnet. Utan mat, mediciner, kläder, gummistövlar. Läkare utan gränser varnar för epidemier. Gråtande mödrar och desperata fäder vädjar att Europa ska öppna gränserna. Just nu har över 30 000 flyktingar fastnat i Grekland. Flyktingförläggningar och Hot Spots är överfulla sedan länge. På torg och vid hamnar sover människor utomhus och överlever tack vare empatiska medmänniskor. Detta är en humanitär kris utan dess like i ett land som samtidigt lider av den värsta ekonomiska krisen sedan kriget.

Häromdagen skrev flera flyktingbarn ett brev som översattes och fästes vid tågstationen. Brevet som publiceras i många medier lyder så här: ”Vi tackar grekerna för den oändliga vänlighet och kärlek de visat oss. Ni välkomnade oss som vore vi era egna barn. Ni öppnade era hjärtan och famnar. Ni är änglar! Trots krisen Grekland genomlider har ni greker än en gång visat på själslig storhet. Vi älskar dig Grekland. Tack Grekland”. 

I min pappas grekiska hemtrakter, Pella, har några som inte är värda att kallas människor, grävt upp sina åkrar för att flyktingarna inte ska slå sig ner där. De klagar över sina fruktodlingar när flyktingbarn hostar upp blod.

Idag läser jag om 21-årige studenten som hängde sig själv på Tekniska Högskolan. För sin mor hade han återkommande uttryckt sin oro för framtiden och vad som väntar efter examen i ett land där fler än varannan ung människa går ut i arbetslöshet. Självmorden som under krisen ökat med nästan 40 % fortsätter.

På Victoria-torget mitt i Aten, ett torg som är lite mindre än Mariatorget, bor just nu nästan 1000 personer under bar himmel. Och det regnar. Och människor kommer dit i skytteltrafik med det lilla de kan avvara. Men det räcker inte. Behoven är oändliga. På söndag förvandlas Syntagma-torget till en insamlingsplats för mediciner, mat, kläder till flyktingar.

Här i Stockholm mötte jag Hussein från Syrien som bor i Skärholmen och kör taxi. Hela hans fritid går åt till att hjälpa sina utmattade, utarmade landsmän med förnödenheter och första hjälpen i det nya landet. Det är så många som gör så mycket gott i världen just nu.