Nu flyr jag igen. Från det flyktiga. Från bruset. Från allt som inte låter tankarna ta plats. Från allt som inte ger mig stillheten att skriva. Från disken. Från tvättstugan. Från dammkornen som blottas av den första solen. Från e-postens röda flaggor. Från reklamutskick som påminner om allt jag måste ha men inte behöver. Från mössor och stövlar. Från inköpslistor och middagsmenyer. Från foundation som säger sig täcka skavanker. Från krämer som jämnar ut fina linjer. Från klockan som tickar bort mitt liv. Som påminner om det jag inte vill minnas. Nedräkningen.
Jag flyr till mig själv. Jag flyr till en osminkad spegelbild som trivs med det hon ser. Jag flyr till en tystnad som talar ett språk jag förstår. Jag flyr till en plats där andningen inte behöver hämtas. Jag flyr för att min flyktingsjäl inte vet hur man stannar. Jag flyr av fruktan för att verbet stanna i mitt sinne är synonymt med stagnation. Ett felslut format av tusen sköra skärvor. Ni som stannar, njut. Att stanna är en svår konst. Vi ses snart.