Dagen började med en parisisk petit dejeuner och jag som älskar pain au chocolat och croissanter som jag doppar i honung läste tidningarnas trista nyheter i ett lyckorus. Eller kanske sockerrus. (Önskar jag hade disciplinen att göra slut med sockret.)
Den rostiga skolfranskan och tre års latin gör att jag förstår allt i tidningarna och kan kommunicera på gatorna men jag drömmer om att åka hit på en språkkurs. Det jag drömde om när jag var ung men inte hade råd med. Dagens första stopp blev Konstcentret Louis Vuitton Foundation som jag skrev om i DN i en artikel om den nya definitionen av Lyx 2.0. Här kan ni läsa den. Fokus den här perioden är samtida kinesiska konstnärer. Den folkrika stormakten utgör numera en kritisk massa för turismindustrin i Europa. Ta bussen från Triumfbågen direkt till LV-foundation och gå en guidad tur för att förstå mer om Ai Wei Wei och de andra kinesiska konstnärernas budskap och bakrund. Byggnaden i sig är ett mästerverk:
Konstverket är alltså det till vänstern. Den gigantiska liggande, sårade Buddhan.
Den här chokladkakan med 75 % kakao från Tanzania som serverades på LV- foundations restaurang fick smaklökarna att studsa av glädje:
På Hotel Molitor finns Paris äldsta simbassäng, både inomhus och utomhus. Här föddes bikinin och här badade och badar berömda fransmän. Man kan inte besöka Paris, modets huvudstad, utan en shoppingtur på Lafayette. Jag tittade på allt från magnifika diamanter till nya designers och föll handlöst för den här drömklänningen av serbiska Roksanda för typ 50 000 kr. Sen reste jag mig igen och påmindes om min ekonomi som inte tillåter utsvävningar. Jag tillhör dem som aldrig fick det de pekar på. Vilket ledde till att jag slutade peka. Och nöjde mig med att drömma en stund och sen gå vidare.
Jag älskar att titta och inspireras av allt det vackra. Den här servisen av JR – en ung designer som fotograferar israelers och palestiniers förenade händer, fattiga förortsungars och kvinnors som faller offer i allehanda konflikter.
Efter att ha listat allt jag vill ha när jag blir rik var det dags för en kulinarisk upplevelse hos mästerkocken som nästan vann franska Top Chef –Pierre Sang. ”Min mat är som jag. Jag är en banan. Gul på utsidan och vit på insidan”, sa han och Christiane, Tine och jag blev förbryllade. Men han förklarade att han adopterats som sjuåring från Korea och förenar koreanskt med franskt. Hans två krogar ligger vid Bataclán och han berättade om den svarta fredagen när panikslagna människor sprang och gömde sig i hans källare. De hörde sprängningarna, skriken och skräcken. Tillsammans med en massa gäster gömde de sig ända till tre på morgonen. ”Vi korkade upp en massa flaskor vin och försökte leva” säger han. Terrorattacken blev ett hårt slag mot utelivet men Sangs krogar som har prisvärda avsmakningsmenyer på 39 € eller 49 € och samlar stammisar – återhämtade sig snabbt. När vi äter här sitter utrikesministern ett bord bort.
Natten avrundades med ingefärsdrink och cashewnötter doppade i tryffelolja på legendariska ”Les Bains”. Det här var ju Paris eget Studio 54 där celebriteter från hela världen festade. Den nuvarande ägaren Jean-Pierre berättade hur han som tonåring rymde hemifrån för att komma hit på nätterna och hänga med punkare, modeller, HBTQ-grupper och andra som sällan syntes till i hans konservativa uppväxt. Nattklubben gick i graven, blev graffititempel för att återfödas nyligen som krog, hotell och nattklubb till tidiga morgnar. I sviten bor sedan sex månader en av världens mest kända designers som låter sin egen Parisiska paradvåning stå tom. 
Nu dags för nya äventyr sista dagen innan jag kommer hem. Måste ladda batterierna, sitta och skriva något mästerverk på ett legendariskt café. Sänder er min kärlek från kärlekens huvudstad. A tout alors!
Du är fenomenal på många sätt. Men det är oschysst mot dina läsare att inte redovisa en uppenbart sponsrad resa #francepr – precis som Club Med-reportaget i DN. Den gränsen tycker jag en en hederlig journalist med återkommande referenser till sin klassresa, ska ha koll på. Har jag fel ber jag om ursäkt. Hur ofta är hon köpt är en olycklig misstanke för en journalist som aspirerar på seriositet. Med de varmaste önskningar om välgång! /Li X.
Tack Li. De allra flesta resor betalar jag helt själv. Faktum är att jag investerar mina pengar i resor. Arvodet för Cancún-artikeln och mina bilder täckte inte ens min flygresa. Resejournalistikens villkor är direkt dystra. Att jag fick rabatt på hotellet innebär inte att jag förlorat förmågan att bedöma dem objektivt. Att jag blir bjuden på pressresor till EU-högkvarteret, konstfester i Paris, premiärer, invigningar som de flesta andra journalister och offentliga personer är ju i sig tveksamt. Trots att jag väljer bort det mesta är vissa inbjudningar svåra att tacka nej till. Själv tror jag att jag aldrig tappar kompassen. Det har hänt att jag efter att ha kritiserat en flott fest blivit portad. Det enda jag har är mitt ord och mitt mod. Och inget av dem är till salu.
och jag som trodde att det var gudinnan till höger som är konstverket!