Livets skörhet i bländande solsken

Tog en morgonkaffe i grannhotellets bar medan Melina badade i poolen med kompisar. En 40-årig man från Manchester berättade att han efter flera år i Monaco, London och Perth i Australien där han har tre barn, hamnade i Qatar där han arbetar med gas. Jag berättade lite svepande om min turbulenta sommar och han nickade igenkännande. När jag frågade om han var här ensam skakade han på huvudet. ”Jag är här med min fru” svarade han och fick tårar i ögonen. Berätta, uppmanade jag och han berättade att han i söndags hade ätit en härlig middag på Dionysos, en av mina favoritkrogar vid Akropolis, med sin fru och hennes föräldrar som kommit ända från Australien. Efter middagen försvann mor och dotter för att dyka upp ett par timmar senare på hotellrummet. Plötsligt går kvinnan ut på balkongen och hoppar. Från fjärde våningen. Med utsikt mot Parthenon. Så avslutade hon sitt 38-åriga liv. Efter ett missfall, en depression, en dysfunktionell barndom.  Allt detta berättade mannen på tio minuter i en hotellbar denna stekheta söndagmorgon medan den tyskgrekiska bartendern sjungades skakade skum i vår frappé.

På kvällen åt han middag med mig och mina svenska kompisar på magiska Moorings vid Vouliagmenis Marina. Han var så ledsen och samtidigt så tacksam över att kunna dela chock och sorg med oss. Och vi var glada över att kunna ta emot en medmänniska när allt faller. Även hotellpersonalen på det nya hotellet han flyttat till ställer upp och stöttar och bjuder ut honom på middag och hjälper med arrangemang att flyga över den unga kroppen. Själv blev jag omtumlad. Ibland blir vi blinda för livets skörhet och människors sårbarhet. Vi absorberas av vårt egna bagatellartade trassel och förlorar perspektiven. Vid min gamla bostad i centrala Aten bor just nu, under värmeböljan, i Pedion tou Areos-parken 450 flyktingar från Afghanistan. Helt utblottade. Hungriga. Svettiga. Slitna. Spädbarn utan blöjor. Gamlingar som sover under bar himmel. Människor går dit med vatten, mat, basvaror.

Igår hälsade jag på min väninna Athena som bor i Keratsini, Pireus arbetarkvarter. Hennes mor som är pensionär volontärarbetar som kokerska på ett ålderdomshem. Hennes far, den forna fabriksarbetaren, hjälper till i kyrkan. Athena jobbar för Greklands största kommersiella TV-kanal där hon hittills fått 25 procents nedskärningar på lönen. Nu har chefen annonserat ytterligare 22 procent. Athena och hennes kollegor som nu ska jobba heltid för 1000 €/månaden och har en timmes resväg till jobbet protesterade mot att programledare som tjänar 30 000 €/månaden inte drabbas lika hårt. ”De är vana vid en annan levnadsstandard” svarade chefen som är f.d. präst. Drömmar om egen familj har Athena 45 år gett upp för länge sen. Hennes syskonbarn tvingas som alla andra grekiska elever betala dyra pengar för extra läxläsning varenda kväll för att lyckas med inträdesproven till universiteten. Den ena dottern har hittills kostat familjen 40 000 € i bara extra läxläsning för att de statliga skolorna inte håller måttet. Det är till och med så att lärare inte satsar på skolundervisningen för att de själva extraknäcker som läxläsare där de får mer betalt än i skolan. Och Athenas lön bekostar delvis syskonbarnens utbildning.

Nu ska jag läsa några kilon grekiska söndagstidningar och svalka mig med en läsk på balkongen. Månen speglar sig i vattnet och värmen vägrar avta. Jag sänder er värme och kärlek.