En författares största skräck är mottagandet. Tänk om flera års arbete går obemärkt förbi.Tänk om ingen vill läsa. Tänk om all kraft och energi varit förgäves. Om allt man skrivit och strukit, gråtit och våndats över,alla möten och resor för intervjuer med allt från bagare till bordellmammor, alla sömnlösa nätter och nerbitna naglar, alla bryderier över ordens valörer, över stilistiska grepp och avskyvärda adverb som andas ängslighet. Tänk om allt detta inte når fram. Inte rör vid något enda hjärta. Min senaste bok,”Kaos- ett grekiskt Krislexikon” som nyss kommit ut på Atlas Bokförlag är en tung bok. Tung i det avseendet att den bär på både personligt upplevd och kollektiv smärta och ångest. Den är tung för att det är en uppgörelse och en rannsakan som inte söker skydd bakom ideologiska slöjor. Den är tung för att jag veckorna innan den skulle gå i tryck nåddes av välvilliga varningar om konsekvenserna som min kritik kunde få. Men ni som läst mina tidigare böcker vet att jag aldrig duckat för sanningen eller låtit rädslan styra mitt skapande. Nu håller jag boken i mina händer. Jag vågar inte läsa den. Min självkritiska ådra gör att så fort jag öppnar någon av mina böcker så vill jag ta fram rödpennan och redigera meningar eller vidareutveckla resonemangen. Jag är aldrig nöjd och lider alltid av känslan att det skulle ha blivit så mycket bättre om jag bara haft mer tid eller resurser eller utrymme. Att sammanfatta ett kaos på ett par hundra sidor är lika omöjligt som det låter. Ändå belönades mina ambitioner med fantastiska recensioner. Jag läser dem och ryser. Jag läser och blir rörd över att någon därute sett vad jag vill med mitt författarskap. Det jag ursprungligen önskade skildra i en dokumentär eller som utrikeskorrespondent blev en bok eftersom jag anser att man inte ska stirra sig blind på dörrar som står stängda utan skapa egna öppningar.
När Helsingborgs Dagblad drar en röd tråd mellan min bok Taxi där jag ger röst åt dem vars levnadsöden aldrig blivit litteratur trots att de är vår samtids öron och ögon. Politiken får kött och blod när den gestaltas genom de anonyma människornas vardagliga villkor och vedermödor.
När Björn af Kleen i Expressen kopplar ihop min egen klassresa med min oförmåga att skilja på folk och folk bryter jag nästan ihop av en förlösande förtjusning. Nu blir jag säkert påkörd när jag går över gatan, tänkte jag som inte blivit bortskämd med hyllningar och beröm.
Jag växte upp i ett traumatiserat hem och en turbulent tillvaro där Hejarop sällan hördes. Mina föräldrar hade fullt upp med att pussla ihop skärvorna av sina sönderslagna liv. Om jag någon gång får deras tillstånd att nedteckna deras levnadsöden kommer ni inse vilka hjältar de trots allt är. Min pappa Jannis var en nioårig flyktingpojke i Jugoslavien efter grekiska inbördeskriget när den jugoslaviska grannfrun viskade sanningen i hans öra. ”Mannen som misshandlar dig med läderbälten är inte din riktiga pappa”. Hon avslöjade att min pappas riktiga pappa i själva verket försvunnit i kriget. Sannolikt slaktad, styckad eller sönderbränd till aska av någon nazist eller fascist. Då rymde min pappa hemifrån. En nioåring med fylliga läppar och kastanjebruna ögon som grät på gatorna för att han levt i en lögn. För att han i hela sitt liv skulle sakna sin pappa. En saknad som under min uppväxt ofta formulerades när pappa var full. När han sökte spåra orsaken till sitt tillstånd eller behövde något att skylla på. En saknad som förmodligen ligger till grund för att han själv blev en frånvarande fadersfigur. En flyktig gestalt som aldrig såg mina betyg eller läste mina uppsatser. Den första boken min pappa läste var min första bok: ”Bortom mammas gata”. Hans enda kommentar var: Du borde döpt den till ”Bortom pappas gata”.
Här vänner kan ni läsa de fina recensionerna av min sjätte bok ”Kaos – ett grekiskt Krislexikon” på det Nobelprisbelönade bokförlaget Atlas som hyser Alice Munros magiska noveller. Klicka på länkarna!
Kulturnytt, P1 Sveriges Radio.
Här kan ni köpa boken billigast och läsa mer om den. Klicka och Köp.
Vill ni ha signerade ex och hjärtliga dedikationer kan ni maila mitt förlag här.
På Facebooksidan ”Kaos – Ett krislexikon” hittar du en massa klipp, källmaterial och fotografier jag tagit under arbetet med boken. Gilla och Dela gärna.
Fan vad jag blev långrandig.
Sprid gärna min nya bloggadress och skriv om ni har frågor eller synpunnkter.
Kram och tack för att ni är med mig.
Bra jobbat! nu ska jag beställa boken. Du är bra!