Igår hade jag en genuint, genomsketen dag. En sådan där dag när man önskar att den tog slut innan den ens börjat. Allt gick snett från att jag slog upp ögonen vid 06.00 med en suck över sömnbristen. Att det inte fanns tillräckligt mycket bränsle för att bära genom alla uppgifter. Inte ens en het dusch kunde rena mig från de negativa energier som förgiftat mitt sinne. I spegelbilden mötte jag en blick på bristningsgränsen. Fuktiga ögonvrår som bara väntade på ett klartecken. Ändå släpade jag mig iväg till jobbet i iskall snålblåst. På vägen välte jag en vacker keramikkruka med krokusar utanför en krog. Som den föredömliga medborgare jag försöker vara gick jag in och påtalade olyckan för hovmästaren. I nästa hörn mötte jag en väninna med sin nyfödda bebis i famnen. Tårarna rann nerför hennes kinder. Hon skulle ta farväl av sin 25-årige systerson som låg döende i leukemi. Insikten om livets skoningslöshet och oberäknelighet reducerades mina problem. I skenet av den största smärtan en människa kan uppleva. När fel ordning uppstår. När vuxna begraver barn. Efter ett långt möte på SR om nästa P1 Debatt som handlar om Skolan tog jag tunnelbanan hem, åt ett pastaberg och ett halvt kilo choklad framför filmen: ”Blue is the warmest color”. Sen somnade jag till första avsnittet av ”Breaking Bad” som alla verkar ha sett.
Idag är en ny dag. Kylan inuti och utanför har avtagit. Vindarna har mojnat. Solen skymtar fram bakom hustaken. Vi behöver skitdagar. Det är kontrasterna som gör livet till ett färgsprakande konstverk där vi håller i penslarna. Ibland styrs våra händer av starkare krafter. Ibland förmår vi inte måla i pastell. Det är bara att acceptera. Rycka lite på axlarna igenkännande och vara lite extra snäll mot sig själv. Det slår mig nu när jag skriver att de här skitdagarna sällan uppstår när jag har Melina. Det är som om mina egna problem hamnar i bakgrunden. Som om hon, min goda lilla fé, målar över hela mitt konstverk med sin palett av rosaskimrande nyanser. Jag är så innerligt tacksam för att jag har henne. Imorgon är det dags igen. Jag är så innerligt tacksam för er också. Och för att våren vankas även om den dröjer.
