För att göra som alla andra. För att platsa lite i Damernas Värld. Här kommer- trumvirvel- Dagens Outfit: Favorithalsbandet från MISST av svenska systrarna Trolle. Det här halsbandet bär jag varenda dag. Till Tisha eller blus. Att låta det hänga där hemma känns som att svika sin bästis. Och det skulle jag aldrig göra.
Till vardags går jag mest i jeans och tröja. Ganska trist men praktiskt med dagislämningar och jobb men då känns det kul att tillföra lite karaktär med ett smycke. En annan ny favorit sen ett år tillbaka är SIF Jacobs som jag köpte på Gecco Stockholm.
Sofistikerade och snygga smycken där de blandar glittriga stenar med skinn. Det här armbandet har jag använt med stor glädje. Eftersom SIF Jacobs också bidrar till välgörenhet kom jag på att jag vill skänka mitt armband till den av er som gjort gott för andra. Skriv och berätta om ett initiativ, en aktion, en modig gest, ett ingripande. Skriv om när du vågade ifrågasätta, hjälpa, simma mot strömmen och inspirera oss andra. Den finaste får mitt favoritarmband i julklapp!
Jag har en fantastisk blivande sonhustru som tagit ett initiativ för att vända frustration och maktlöshet till möjlighet att bidra. Alma har dragit igång ett projekt i musikens tecken för att bidra till forskning för bättre förståelse av cancer men också till stöd för drabbade via Ung cancer. Se länk: spelarforlivet.blogspot.se/
Ett lysande exempel på engagerat arbete för att inspirera andra till att bidra till någonting gott!
Hälsningar en mycket stolt blivande svärmor!
Jobbade inom psykiatrin för många år sedan på en avdelning för de mest självdestruktiva kvinnorna i södra Sverige. (Off the record så var samtliga svenskar från svenska hem med svenska föräldrar.)Definitionen på Svensk vet jag inte om Åkesson vill leverera.) Det jag kunde läsa mig till i journalerna var iaf. exempel på det mest vedervärdiga uppväxter och barndomsförhållande man kan tänka sig där både mödrar och fäder var förövare. Drygt 20 år gammal blev det vid ett tillfälle svårt när jag skulle ut och promenera med en kvinna och ”vakta” henne för att hon inte skulle göra sig själv illa på ngt sätt. Hur möter man en människa, vilken varit med om det man inte ens har sett i den värsta skräckfilm, med sådana erfarenheter? Efter ca 20 minuters ganska tyst promenad bestämde jag mig iaf för att gå på ett barns totala ärlighet. Jag ställde mig i ett frågande perspektiv och ställde helt ärliga öppna frågor utifrån att jag inte kunde vara i närheten av insikter liknande patientens. Bollade med de livserfarenheter jag hade vid den tidpunkten så fortlöpte promenaden och samtalet på ett överraskande bra sätt och jag avslutade med ett helt igenom ärligt ”…Jag tror på dig…” Bekräftelsen på att jag gjort ngt bra kom några veckor senare då en annan patient fick en ångestattack, larmet gick och all personal sprang ner till den låsta avdelningen. det jag hörde, ovan nämnda patient ropa, var ”…*namn* jag tror på dig, *namn* jag tror på dig…”
Det var inte det modigaste jag gjort men det var ett ögonblick i livet jag ofta tar fram för att påminna mig om att ord i vissa kontexter sätter spår för livet och att rätt ord i rätt tillfälle sprider fina ringar på vattenytan.
Att hjälpa andra kan vara både lätt och svårt. Ge pengar till organisationer jag tror på, ställa upp och stötta välgörenhetsprojekt, samla in saker till behövande osv. är viktigt för mig, men är samtidigt saker som oftast inte kräver särskilt mycket mod.
Det jag är mest stolt över är därför när jag har gjort mig obekväm genom att säga ifrån och stå upp för andra och för vad jag tror på, i stället för att sitta tyst vilket många gånger kan kännas enklare. Vardagssituationer som när kvinnan som arbetar i en flådig smyckebutik högt ventilerar sina rasistiska åsikter gentemot romer med en annan kund, och jag som hör detta tågar fram och lika högt säger att hennes åsikter verkligen gör mig illa berörd och att jag aldrig kommer sätta min fot i butiken igen. Den totala tystnad som följer när alla i affären tittar på mig är såklart obekväm -men det är i sådana situationer som jag har gått som stoltast och rakast i ryggen därifrån.
Hmm…Det har varit lite olika saker som gjorts här.
2006 Fastnade jag och min familj i krigets Libanon men lyckades ta oss ut efter någon vecka. Skuldkänslorna åt upp mig inifrån för jag varit tvungen att lämna släkt och vänner. Jag ville åka tillbaka och göra någonting. Jag startade ett självförsvarsprojekt för tjejer i ett palestinskt flyktingläger utanför Beirut. Jag ville ge tjejerna självförtroende och en självkänsla tillbaka trots de trauman som de upplevt.
Utöver det så har jag uppmuntrat och väglett mina ungdomar i en Stockholmsförort (jobbar som föreståndare på fritidsgård nu för tiden) som kände en hopplöshet inför att deras hus skulle säljas ut till privat värd, till att starta en kampanj. De står nu varje helg och samlar ihop 6000 namnunderskrifter för att få igenom en folkomröstning så att deras hus inte säljas ut. De har även skrivit debattartiklar, anordnat konsert, deltagit i debatter och varit väldigt aktiva i media för att sprida ordet.
Till en början trodde de att det var en omöjlighet att påverka politiker och VDar. Men efter en massa pepp, motivation och inspiration så har dom nu fått ett nytt självförtroende och inser att även dom är makthavare!
Hej Alexandra, vilket underbart och ödmjukt initiativ. Jag halkade in på en blogg av en slump för ett bra tag sen. Den handlar om Daniella som skrev om sin vardag och om hennes svägerskas, Sophie, kamp mot cancern. Under tiden jag följde bloggen så gick Sophie bort. Vi har kunnat följa Daniella och hennes familj i sorger och bedrövelser samt glädje som man på något sätt ändå lyckades hitta i vardagen. D startade en insamling till cancerforskningen. Efter Sophies bortgång så har Daniella fortsatt att samla in pengar till detta ändamål. Hon tillverkar armband som hon säljer via sin blogg och pengarna går oavkortat till Sophies fond. Det vore för trevligt för denna underbar tjej att få lite tillbaka, då hon hela tiden ger och ger utan att kräva något tillbaka. Du hittar henne här: babybambola.blogspot.com/ Gå in och ge henne några uppmuntrande ord, armbandsvinnare eller ej. tror hon hade blivit jätteglad. Vill bara tillägga att jag aldrig träffat denna ödmjuka kvinna utan bara följt henne på bloggen.
Armbandet är jättefint men ännu finare att du skänker ditt favoritarmband.
Jag har aldrig gjort något fantastiskt för t ex Cancerfonden elr liknande, är bara en vanlig person som när pengarna räcker, ger pengar till olika organisationer som hjälper utsatta barn i världen, så ingen hero här direkt.
Men det modigaste jag gjort, det jag är allra mest stolt över, är att jag för ett år sedan nu, vågade lämna den man som misshandlat mig på olika sätt o flera flera år. Nu lever jag i efterdyningarna av detta, men hot och ”krig” om barnen vilket är en sorg och smärta i sig, men jag är fri från honom iaf, jag har ett eget hem där han inte kommer åt mig, där jag kan sova tryggt om natten. Jag är stolt över att jag vågade.
Kram till dig Alexandra, som ger mig kraft, hopp och inspiration.
Åh vad du är tuff. Så bra att du vågade klippa banden till en destruktiv relation. Man kan inte rädda hela världen. Ibland måste man samla all kraft för att rädda sig själv ur tuffa situationer. Det är heroiskt det med. Det kräver styrka, mod, beslutsamhet. Jag hoppas verkligen att du omges av kärlek och får stöd från din omgivning. Att du slipper leva i rädsla och att du snart finner en helande kärlek. Om du vill det. Stor kram till dig.