Jag minns det som igår. Jag var 16 år och ordförande i elevrådet. Rinkebyskolans bästa elever, enbart flickor, fick chansen att åka till en kursgård långt borta i någon svensk skog. Vi tog en buss och ett tåg. Det var första gången vi skulle sova borta. Min stränga mamma lät mig åka för att lärarna försäkrat henne om att det handlade om skolarbete. Vi skulle få lära oss Dator. Det var något nytt på den tiden. I alla fall för oss.
Mina minnen är vaga men jag minns att vi fick äta Skogaholmslimpa som var en ny bekantskap för oss som inte var vana vid sött bröd. Jag minns också att vi var så glada och pirriga över att få byta miljö och lära oss något nytt. Första kvällen sov jag dåligt för att det var läskigt att sova i en stuga mitt i en skog. Morgonen därpå väcktes vi tidigt av personalen som tittade tyst och allvarligt på oss. Vi undrade om vi hade gjort något fel. ”Ni måste hem” sa en kvinna. Jag frågade två klasskamrater på grekiska: ”Har ni förstört något?” De skakade undrande på huvudet. Då svarade kvinnan med tårar i ögonen: ”De har mördat vår statsminister”.
Stumma packade vi ner kläder och tandborstar i väskorna och satte oss på bussen hem. Vi hade inte ens hunnit vara på denna efterlängtade plats i mer än ett dygn. Hela hemvägen höljdes i total tystnad. Det var som om någon sänkt volymen ytterligare i de små bokstävernas land. Orden ekade hela vägen hem: ”De har mördat vår statsminister”.
Mamma blev förvånad när jag klev in genom dörren. ”Kastade de ut er?”
Min pappa jobbade natt. Han putsade fönster på restaurang och casino Monte Carlo som låg där Adidas-butiken ligger idag. Bara en bit från brottsplatsen. Han kom hem i gryningen och väckte min mamma med orden:
”De har dödat honom”.
Mammas första minnesbild av Olof Palme är varken hämtat från någon tidning eller TV. Hon berättar: ”Det var sommaren 1975. Vi hade precis kommit till Sverige när din faster Niki tog med oss till Sergels Torg. Där gick han med en handskriven skylt runt halsen där det stod ”Stöd Spaniens folk”. Jag blev så rörd. Trots att jag inte kunde svenska. Din faster Niki som städade Danderyds Sjukhus gav Olof Palme 15-20 kronor till insamlingen. Hon berättade att han även protesterat mot den grekiska diktaturen. Vilken annan statsminister skulle demonstrera på gatan och samla pengar?”
I mamma grekiska hemstad, Kilkis, finns precis som på många andra platser i världen en Olof Palmes gata. På grekiska föreningen i Rinkeby hänger hans porträtt fortfarande. För världen blev han symbolen för solidariska Sverige. Att han var så hatad har vi förstått långt senare. Och det är en sorg i sig och en insikt om att myten om det så konsensuskulturella, historiskt harmoniska, fridfulla Sverige är just en myt. Det framgår idag när jag läser och hör om hatet mot Palme som inte bara kom från extremister, nazister, fascister utan även välsituerade, bildade, mäktiga politiska antagonister. Kanske var det inte bättre förr trots allt.
Innan jag lägger på med mamma säger hon: ”Det är skam och skandal att de fortfarande inte hittat vem eller vilka som mördare deras statsminister. Alla pengar, tid och kraft de ägnat förgäves hade gjort större nytta någon annanstans”.
Det hade varit kul att höra Olof Palme kommentera vår samtid. Om EU som successivt säckar ihop som en misslyckad sufflé, om NATO som nu ska skydda Europas gränser mot flyktingar, om Turkiets tvivelaktiga roll, om IS och terrorattackerna, om Trump och det växande utanförskapet och fattigdomen och segregationen som spårat ur. Om inte annat hade han den retoriska förmågan att klä skeenden i kraftfulla, målande liknelser som oförglömliga ”diktaturens kreatur” eller det här talet jag aldrig glömmer:
”Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”
Som ung studerade Palme i USA på ett Ivy League-universitet.
Men han nöjde sig inte med att vistas i den lilla världen av en priviligerad elit. Han åkte runt i USA och såg orättvisorna, den råa marknadsekonomins kalla ansikte ( idag kan vi bara tänka på Sugarmans Detroit t.ex) och diskrimineringen av minoriteter inte minst i södern.Det var enligt honom själv en avgörande upplevelse som fick honom att vilja ändra världen.Palme var visionär och alltid ett steg före i tanken. Aldrig svarslös. Många vill förminska hans betydelse, men jag är säker på att han varit med och påverkat utveckling till något bättre under sin tid i politiken. Han talade klarspråk, vilket inte kan sägas om dagens politiker oavsett hemvist. Idag har vi politiker som talar vad Orwell kallade NewSpeak. Omformuleringar av begrepp,och dubbeltydigheter som ska passa in lite överallt i hopp om att vinna väljare. Man lyssnar på en ” debatt” och somnar. Det gjorde man aldrig i dueller mellan Palme och Fälldin (som f.ö också är en genuin människa)
För att vinna över rasismen måste man avlägsna det som skapar den. Ju bättre demokrati och samhälle desto större humanism. Det visste Palme…
Ja vad skulle Palme gjort i dagens läge? Ett är då säkert. Han skulle aldrig anpassat sig och börjat relativisera sina principer. Och han skulle ha tagit debatten mot SD och inskränkta främlingsfientliga värderingar långt innan dom fått realpolitiskt fäste.
”Men så enkelt är det ändå inte”.
Av nån anledning har denna lilla retoriska passage naglar sig fast i mitt sinne. Jag kan höra Palme, med sitt brinnande engagemang, snabbt och till synes spontant säga orden.
Ser nu i tidningen att medelålders grekiska män köper sex av unga flyktingbarn i centrala Aten:
http://www.theguardian.com/world/2016/feb/27/greece-refugees-warehouse-of-souls-athens-eu-afghanistan
Kostar tydligen 10-15 euro + en dusch.
God morgon Alexandra och god morgon alla i tråden. Ja jag minns det också tydligt. Jag var bara sju år då, men jag minns hur jag hick hem från skolan ihop med min granne som var ett år äldre än jag. Minns hur vi pratade. Jag trodde i min naivitet att det var den första människan i sverige som någonsin blivit mördad. (Ler) ”Tänk, mördad….på riktigt” sa vi till varandra, när vi gick hemmåt längs cykelvägen. Lite senare i tiden åkte vi till stockholm med klassen. Vi stod där vid stängslen och såg alla rosor. De låg ju kvar i månader och det fylldes hela tiden på nya. Ha en fin dag idag alla 🙂 hälsningar från morgontåget 06.03
Tack morgonpigga Malin för att du delar ditt minne! Kram på dig.
”Log” alltså åt min naivitet, inte något annat
Europas utveckling påminner om en grekisk tragedi. Precis som den grekiske hjälten som förgäves gör allt för att undfly sitt öde, håller Europa – trots allt arbete under efterkrigstiden för en europeisk gemenskap – återigen på att splittras och vi ser tyvärr att nationalism, fascism och rasism igen vinner terräng. Det påminner om slutet av 1920-talet och jag är nu allvarligt oroad för framtiden.
Denna tragiska utveckling beror på brist på tålamod. Förändringar i värderingar måste växa fram sakta; tidskonstanten mäts i generationer. EU-arkitekterna som ville skapa ett gemensamt Europa var så ivriga att man bortsåg från problemen. Hur kan man ha gemensam valuta utan gemensam finanspolitik? Hur kan man ha gemensamma gränser utan gemensam flyktingpolitik? I båda fallen är det stackars Grekland som får betala det högsta priset och dessutom orättvist får skulden för problemen som uppstått!
Brittiska riksbankchefen tar i dagens DI bladet från munnen och säger rent ut att EMU var en dålig idé från början som bör skrotas. Jag håller med honom. Eftersom inte Europas invånare ännu ser Europa som en enda stat med gemensamma skatteintäkter och där utgifterna ska fördelas till olika regioner efter behov, så måste Euron skrotas. Tyvärr är det lättare sagt än gjort…
http://www.di.se/artiklar/2016/2/29/centralbankschefen-skrota-emu/
På samma sätt har de som ville motverka rasismen och feminismen gjort det med en liknande, närmast religiös iver. Att arbeta mot rasism är inte detsamma som att sopa integrationsproblemen under mattan eller att förneka kostnaderna för flyktingmottagande. Försvaret mot fascismen får inte heller innebära att vi själva ska offra demokratiska spelregler. Striden ska inte föras genom dogmatiska pekpinnar utan genom öppen debatt och respektfull dialog utifrån etiska grundprinciper.
Jag, liksom nästan hela Sveriges befolkning står bakom Palmes visa ord om en allmänmänsklig humanism – även om jag tycker han borde sagt ”lika värdighet vid födseln” istället för ”värde” :). Rasism och fördomar är alltid etiskt fel! En person ska endast dömas för sina egna gärningar, inte på grund av sitt utseende.
Ett liknande och minst lika allvarligt problem som rasism är diskriminering mot de som är fula eller har dålig klädsmak. Vackra människor får i vårt ytliga samhälle stora fördelar gentemot fula. En stor grupp av våra medmänniskor lider av detta och trots detta så uppmärksammas inte problemet. Vi borde alla rannsaka oss själva ur den synvinkeln och protestera mot all form av utseendediskriminering. Det är precis lika etiskt fel som rasism!
För att återgå till Palme-citatet. det fick mig tänka på Bosse Parneviks geniala ramsa om invandrare som börjar:
”En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen
Dom är tyskar, iranier, greker, och turkar
Mest är dom snälla, andra är skurkar
En del är ärliga, andra skumma
en del är genier, andra dumma
Mest är dom fredliga, andra vill slåss
med andra ord: Så lika oss!”