Igår blev jag uppriktigt ledsen. Ni som läst min bok ”Bortom mammas gata” om nazisterna utanför min hemdörr 1998 vet vad som hände. Vissa av dem var senare inblandade i mordet på syndikalisten Björn Söderberg. Den av dem som inte var misstänkt för mordet stötte jag på många år senare på tunnelbanan. Trots att jag darrade av skräck började vi prata och bytte nummer. När jag senare bjöd honom på en kaffe berättade han om sitt liv och sin version av det hotfulla hembesöket. Jag förstod och förlät honom. Nu hade han hoppat av den nazistiska rörelsen och studerade musik. Jag gladdes åt nyheterna och önskade honom all lycka med hans nya liv. Vi blev kompisar på Facebook och jag uppmanade honom att höra av sig om jag kunde stötta eller hjälpa.
Igår stötte jag på hans gamla klasskamrat. Hon berättade att han var tillbaka, aktiv som nazist igen. De hade stött på varandra när han demonstrerade med nazisterna under Kristallnatten på Östermalm. Jag tänker på honom med sådan sorg. Hur kunde han gå förlorad? Varför gav han upp? Vad lockade honom tillbaka in i mörkret igen? Vad kan vi göra för att förhindra människor från nazismens klor i en tid när de enligt Expo växer sig allt starkare?
Det just du kan göra i just hans fall är väl att kontakta honom igen.
Tack. Nu har jag gjort det!
Wow, jag har få idoler, men nu blev du en!!! Nån gång när du orkar/vill/kan/hinner, berätta gärna om hur det går. Det är i dylika möten det kan hända nåt stort. Igen och igen. Heder och ära, kärlek och respekt till dig!T o m i ”svaga” stunder är du ”stark”. Hälsningar från mig, som jobbar på i tysthet, men med samma intention som du. Φιλάκια από μια σουηδέζα που μιλάει ελληνικά…