God fredag den 13e. Ni skrockfulla kan låtsas att ni är greker just idag. För grekerna är tisdagen den 13e otursdag. Själv fruktar jag varken siffror eller veckodagar. Jag fruktar bara för människors mörker. Misantropi. Människohat. Människor som mobbar, trakasserar, kränker, skadar, sårar sina medmänniskor. Människor som slåss för sin rätt att få förtala och hetsa mot andra. Hatets apostlar som inte förmår känna empati eller medlidande med andra. De finns här och där och överallt i alla möjliga skepnader. De klär sitt hat i fluffiga ord och draperar och maskerar det.
De senaste dagarna har medierna rapporterat flitigt om både det anonyma och det namngivna hatet på nätet. I en kvällstidning läser jag att de till och med öser hat över en död människa, en mamma som mördades av sina barns far. Vad hände med oss? När förlorade vi anständigheten? Hur ska vi bota hjärtlösheten? Hur ska vi vaccinera oss och våra barn mot hatet som idag drabbar andra, imorgon står för vår tröskel. Tro mig – ingen går fri ur detta. Jag läser också vissa hycklare, typer som formulerat sig föraktfullt och svepande mot hela grupper av människor och som när de drabbas av hatet vädjar om stöd och tröst och beklagar sig över den blodtörstiga mobben. Trots att det var de själva som drog igång allt. Det verbala våldet är en bumerang. Det slår tillbaka mot oss förr eller senare. Vi måste kämpa emot mörkret och hatet, utanförskapet och rasismen i alla dess former. Vi måste möta hatet med mera kärlek samtidigt som vi belyser mörkermyterna med fakta. Även de sofistikerade glidningarna som tenderar att försköna verkligheten så att den passar deras egna agendor. Det finns starka strömningar som gör sitt bästa för att bagatellisera diskriminering och rasism. Detta sker genom finstilta antydningar om att exempelvis fakta och bevis saknas i olika fall. Att man inte kan dra slutsatser från olika incidenter. Men vi är många som ser kedjan av händelser, strukturer och mönster som återkommer. Nu senast med nioåringen som försvann efter väktarens misshandel.
Även om jag är rädd för mänskligt mörker kommer jag aldrig ducka, blunda eller tiga för orättvisor och rasistisk ryktesspridning som gör offer till förövare, som rättfärdigar barnmisshandel bara för att det drabbar ett barn som inte ser ut som vi eller låter som vi. Om inte vi som har en röst står upp för de allra mest utsatta – vem ska göra det då? Stenarna? Mota mörkret och mytfloran denna olycksdag med mera ljus och sanning. Här kan ni se dagens Nyhetsmorgon!
Ha en underbar dag!
(Blusen kommer från unga, duktiga svenska designern Frida Ahlvarsson www.ahlvar.com och örhängen från duktiga Charlotte Bonde.)
såg klippet. alltså åh vad du är bra!
Tack för att du finns! Känner att jag som stark kvinna och med starka åsikter blir upplevd som jobbig. Var befriande att se din styrka på Nyhetsmorgon och att du inte backar för att vara bekväm. Den smärta jag känner i mitt hjärta när jag ser vakten på nio åringen blir en ännu större förtvivlan i mig när människor inte orkar/vill se de rasistiska sammanhangen och likgiltigheten. Kanske att mitt eget barn är nio år med en svart pappa fick bilderna att slå i mitt solar plexus ännu mer. Vi svenskar är inte ett dugg bättre än det rasistiska USA. Skillnaden är att vi låtsas vara PK och utövar mörkrets krafter i det fördolda. Jag ska fortsätta att vara jobbig och ta debatte om inte annat för att kunna titta mig själv i spegeln och bygga och påminna om den dröm Martin Luther King hade. Mina barn ska få samma förutsättningar som alla andra och om så inte sker är jag där för att se till att det blir så. Även för de barn som kommer från andra länder. Men mitt hjärta gör så ont…
Jaha. Du gör reklam ser jag. Hoppas att samarbetet är lönsamt.