Varierande värden

Hej alla vänner. Det här är inte min årstid. Blött och kallt, hotfullt halt och mordiska istappar som tvingar mig att gå mitt på gatan bland bilarna. Och på detta alla alarmerande, enerverande nyheter. Krisdag för krislandet Grekland som hänger på en skör euro-tråd trots viss optimism hos den nya regeringen som förklarat krig mot skattefifflarna och den politiska klassen genom att frånta dem givna privilegier med livvaktstyrkor och sekretariat och limousiner. Kanske förändrar det en extremt hierarkisk politisk kultur som fjärmat de folkvalda från folket. Samtidigt pågår ett förhandlingskrig med högre ort i Bryssel och Berlin som inte verkar bry sig om demokratiska val och folkets röst utan kräver att allt ska vara som förut. Då upplevs ju kostsamma val som onödigt lurendrejeri. Varför ska medborgarna rösta när den ändå inte kan praktiseras? Greklands öde avgörs i dagarna och jag håller er underrättade om allt det som sällan står i svensk dagspress som envisas med att kalla greker för ”gratislunchens vänner” och annat svepande nedsättande.

Här hemma har en nioårig pojke misshandlats av en fet vakt som satte sig på honom, försökte kväva ungen och dunkade hans huvud mot cementgolvet. Filmen som sänts i TV borde väckt ett unisont ramaskri men uppenbarligen varierar människovärdet så till den grad att alla barn inte har rätt att slippa bli misshandlade. Om de inte är blonda, svenska och svensktalande barn. Ty dessa egenskaper räcker för att barn ska misstänkliggöras och sympatierna flyttas från det utsatta, värnlösa offret till förövaren. För barnet hade ju rymt från en flyktingförläggning och bad en muslimsk bön. Det räcker för att våra fördomsfulla fantasier ska spinna loss och vända på rollerna och förlora empatin. Vad hände med vår medkänsla? Vad hände med vårt värnande om barnens bästa? Och varför lade polisen ner anmälan när det fanns bevis? Nu är barnet spårlöst försvunnet vilket är begripligt. Jag skulle också ha dragit om jag var han. Polisen rycker lite på axlarna och säger att barn försvinner hela tiden. Inga massmobiliseringar och inga larmsignaler.

Samtidigt på andra sidan Atlanten, i Chapel Hill North Carolina där jag tillbringat tio dagar, mördades tre muslimer av en religionshatande vit amerikan. Mediernas fäbless för ”Breaking News” dröjde. Massprotester uteblev. Offer och förövare passade inte riktigt in i den stereotypa dramaturgin som vill ha svartmuskiga, blodtörstiga muslimer i mördarrollen och oskyldiga vita i offerrollen. När ska vi frigöra oss från alla dessa förutfattade fantombilder som fängslar våra sinnen? När ska vi börja döma alla människor efter samma måttstock? Jag bara undrar. Ha en fin dag allihopa.