Tack för fantastisk fin respons på mitt tal till EU-kommissionen som publicerades i DN häromdagen. Det är ni som får mig att stå ut och kämpa vidare. Men hatet, rasismen och sexismen är ingenting nytt. Hittade den här artikeln från 90-talet.Redan då uppmanade jag politiker att ta krafttag mot rasismen. För lite har hänt. Men vi ger oss aldrig.
I trean kom det en grekisk tjej till våran klass.
Det var första gången vi hade någon från ett annat land i klassen.
Vänliga frågor, Nyfikenhet.
Förälskelse bland grabbarna.
Hon stannade terminen ut och sen flyttade hon någon annanstans.
Längtar tillbaka till den tiden då hon klev i i klassrummet…
Rör inte min kompis märket ligger i byrålådan.
Det måste finnas många såna märken i Sverige.
Jag köpte mitt -85 om jag minns rätt.
Sverige har historiskt varit väldigt tolerant gentemot invandrare om man jämför med övriga Europa. Men i och med de stora flyktingströmmarna i samband med Jugoslaviens sönderfall på 90-talet så började främlingsfientligheten vinna terräng. När människor börjar känna otrygghet i sin vardag och när staten lägger mer resurser på flyktingar än svaga inhemska grupper blir många människor mycket frustrerade. Tyvärr så missriktas ilskan lätt mot oskyldiga invandrare. Både min att din familj har drabbats av detta.
Det absolut värsta man kan göra i detta läge är att ogiltigförklara människors oro för samhällsutvecklingen och anklaga dem för rasism, provocera genom att införa nyspråk och ändra gamla barnböcker, misstänkliggöra allt viftande med svenska flaggan, utmana gamla traditioner och hävda att det inte finns någon inhemsk kultur (eller att den är underlägsen andra kulturer). Då kommer motreaktionerna som ett brev på posten, med fascism, nationalism och rasism.
Det är precis detta som skett i Sverige de senaste decennierna och än har vi inte sett kulmen. Många finner kostnaderna för invandring och integration absurda, över 100 miljarder nästa år eller mer än 22000 per förvärvsarbetande. Till det kommer mycket stora kostnader för arbetslöshet. Så mycket nytta dessa resurser kunde gjort i UNHCRs flyktingläger!
Det enda människor känner de fått tillbaka är ökad otrygghet med dagliga skjutningar, våldsbrott och terroristhot, ökad bostadsbrist, sämre sjukvård, sämre skolor och snart lägre lägstalöner. Många är så besvikna och ilskna att de vägrar se den majoritet invandrare som jobbar hårt och gör mycket positivt för vårt samhälle. Det är bara att läsa kommentarerna på Flashback och dina hatmail för att se hur känslorna nu svallar över.
Tyvärr är det nog för sent för att mildra stämningarna. Skadan är redan skedd och med ännu mer flyktingar som ska slussas ut i kommunerna nästa år så kommer vårt land polariseras än mer. Det blir fascister, islamister, anarkister och rasister i en salig röra.
Hur kunde denna utveckling tillåtas gå så långt? Var det en dold agenda från makthavare och medier för att skapa konflikt mellan människor genom att ställa dem mot varandra? Det är IS uttalade mål. Eller berodde det på naiv dumhet kombinerat med obefintligt konsekvenstänkande? I vilket fall är det tragiskt och det är just de grupper man ville skydda som nu får betala det högsta priset.
Det saknas nyanserade bilder av samhället i etablerade media och som du säger så är en stor grupp i samhället mer och mer osynlig i TV-soffornas åsiktsvärld och blir alltmer undanträngda från strålkastarljusens sken.
Ibland känns det som det som sägs i sofforna och snuttdebatterna är som såpbubblor som glimmar till ett ögonblick för att sen spricka och försvinna lika snabbt.
Globalisering är ett begrepp med så många dimensioner.
Vi kan tala om berikande från andra kulturer, lättare att resa, handla mellan länder osv men vi kan också inom EU tala om fackets försvagning, lönedumpning osv osv.
Alexandras senaste TV-dokumentär om romerna tycker jag är ett utmärkt exempel på hur man får en mer nyanserad bild av tillståndet för människorna i EU.
Det behövs verkligen.
Själv söker jag mig mer och mer till underground/alternativ-röster inom film böcker press m.m.
Läser just nu en bok som heter Taxfree som beskriver ur en chaufförs synvinkel hur åkeribranschen i Sverige drabbats av utländsk konkurrens där chaufförer utnyttjas och får svältlöner och hur dessa bolag får alltmer inflytande i Sverige.
Det är en spännande bok.
Som Alexandra sa i artikeln från -95 ovan. Det händer för lite.
Det händer fortfarande för lite.
Något måste hända för någonting har hänt…
”Ibland känns det som det som sägs i sofforna och snuttdebatterna är som såpbubblor som glimmar till ett ögonblick för att sen spricka och försvinna lika snabbt.”
Underbar liknelse! Det känns som TV-debattörers främsta mål är att göra reklam för sin egen person, inte att övertyga publiken. Debatter blir publika tuppfäktningar mellan fanbärare. Komplexa problem förenklas och allt beskrivs binärt: för eller emot, bra eller dåligt, svart eller vitt. Och snabbt ska det gå i snuttifieringens tid.
Istället för korta debatter skulle jag vilja se längre dialoger mellan balanserade,förnuftiga människor som erkänner att verkligheten är komplex. Dialoger där problem belyses från olika synvinklar och där man respektfullt dryftar fördelar och nackdelar med olika lösningar.
I polariseringens tid gäller det också att vara på sin vakt så att man inte låter sig själv polariseras. Om man bildat sig en klar uppfattning i en kontroversiell fråga så har man troligen lyssnat för lite på meningsmotståndarens argument.
Jag ställde frågan i min kommentar ovan hur politiker och media kunde låta en idealistisk och världsfrånvänd migrationspolitik få pågå så länge. Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström har skrivit en artikel ”De goda föresatserna och haveriet utan återvändo” i tidskrifteni Kvartal som detaljerat och utan omskrivningar skriver om de utmaningarna som Sverige nu står inför:
kvartal.se/artiklar/de-goda-foresatserna
”Migrationskrisen är en följd av händelser bortom vår kontroll; krig, terrorism och sönderfallande stater. Ansvaret för att situationen blev så allvarlig i Sverige är dock vårt eget. Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har uraktlåtit att fatta beslut som hade varit nödvändiga för att göra den svenska migrationspolitiken långsiktigt hållbar.”
”Att politiker, de flesta offentliga debattörer och en betydande folkopinion ignorerat detta skulle kunna bli ett nytt kapitel i Charles Mackays berömda skrift Extraordinary popular delusions and the madness of crowds.”
Jag önskar Åke Wedin kunde fått läsa detta:
”De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.”
”Värst är situationen för de ensamkommande barnen. Det är inte humant att afghanska barn som växt upp på flykt i Iran nu utvisas till Afghanistan, ett land där de många gånger aldrig satt sin fot. Det kan få tragiska konsekvenser att barn och vuxna blandas i boenden, på grund av frånvaro av ålderskontroller. Sverige har kritiserats av UNHCR för att vi direkt tar in ankommande barn i asylprocessen i stället för att undersöka om de kan sändas tillbaka till och återförenas med sina föräldrar. Det finns barn som gråter på nätterna för att de vill återvända hem till sina föräldrar, men som ändå tvingas stanna kvar i Sverige eftersom det saknas system för att hantera deras återvändande. Vi vet att många barn som fått avslag på sin ansökan försvinner, 500 barn bara i år. Däremot vet vi inte mycket om vart de tar vägen och under vilka villkor de lever.”
Lite för sent att nyktra till nu när olyckan redan är skedd, men bättre sent än aldrig. Nu gäller det att erkänna utmaningarna och problemen, sluta med att spela blame-game och identitetspolitik och göra det bästa av situationen. Tillsammans!