Det är egentligen overkligt och statistiskt mirakulöst att jag, en tjej från en trasig, lågutbildad, migrant- och arbetarklassfamilj i Rinkeby ikväll ska gå på 50-årsjubileet av Stora Journalistpriset som en av de exceptionella journalister som blivit nominerade. Tillsammans med Lisa Jarenskog är vi nominerade för trilogin ”Vi kallas tiggare” som ni fortfarande kan se HÄR.
Även om Expressens chefredaktör Thomas Mattson tippar så HÄR vågar jag inte tro att det kan ske underverk. Men som frilansjournalist, utan uppbackning och nätverk, har jag i decennier kämpat i motvind för vartenda mikroskopiskt steg i mediabranschen. Det som sannolikt ser lätt och lyckligt och glatt och glammigt ut för utomstående har varit en ensam vandring uppför backarna. Och rasat ner igen. Och börjat om. Och kraschat. Och rest mig. Och bytt vägar. Och stött på återvändsgränder.
Nu hoppas jag få stå där med Lisa Jarenskog och kunna tacka både människorna framför som bakom kameran.
Jag vill vinna. Inte så mycket för att jag vill ha ett pris. Faktum är att jag aldrig arbetat för priser. Jag vill ha priset för att kunna fortsätta göra det jag älskar mest och kan bäst – intervjua helt olika människor, komma nära, skildra skeenden och samhällsfenomen på ett mänskligt sätt. Det jag gjort de senaste 20 åren. I mina böcker, radio- och tv-program och artiklar. Och det är dessvärre ingenting jag kan ta för givet. För jag har varken passerkort eller kontaktnät som slår upp dörrar. Filmen om Greklandskrisen ”Vad är det för fel på grekerna?” fick jag göra efter att jag googlat på SVT-chefer, hittade ett namn som lät ungt, Emma Kronqvist, och mailade några frustrerade rader. Det blev den snabbaste och billigaste timslånga dokumentären som gjorts. Tiggarnas situation hade jag länge arbetat med, funderat över och drömt om att få skildra. Och plötsligt en dag, som en skänk från ovan, ringde Martin Jönsson från SVT Göteborg och frågade om jag var intresserad. Detta är ju samtidigt glädjande då det visar att om jag kan, kan vem som helst. Det handlar bara om tålamod och omänsklig ork.
I DN idag kan ni förresten äntligen läsa talet jag höll på EU-kommissionens symposium om Media, demokrati och Pluralism. Talet fick till och med tolkarna att komma ut ur sina bås för att uttrycka hur drabbade de blev. Klicka HÄR.
Och HÄR kan ni se mig framföra talet inför EU-kommissionärer, parlamentariker, journalister och pampar. Jag talar 11 minuter in i klippet efter The Guardians fantastiska chefredaktör Kathrine Viner.
Här kan ni se Doorstep interview där jag bara hinner säga tre ord bland alla tunga lirare typ vice president Frans Timmermans som bjöd in mig.
Här kan ni också läsa ett sammandrag av mitt tal i Sydney Morning Herald.
Nu måste jag väcka min dotter och ta henne till skolan. Igår kväll var det hon som nattade mig med uppmuntrande ord. Hon sa: ”För mig har du redan vunnit allt, mamma men när du står där på scen, glöm inte dem du alltid tjatar om, de som inte får vara på galan”.
Tack. Och om ni vill. Håll tummarna. Sänd en tanke.
Thomas Mattsson på Expressen skriver:
” Grattis producenten Lisa Jarenskog och programledaren Alexandra Pascalidou, för att ha lyckats så väl med ett ämne som många medier redan tagit upp. ”Vi kallas tiggare” gör tiggarna till människor, men skyggar inte för att exempelvis slå fast att det faktiskt pågår en svarthandel med platser för tiggare att sitta på.”
Jag håller med Thomas Mattsson och håller tummarna för dig ikväll! Sedan tycker väl inte jag att du ska bry dig så mycket om ni får priset eller inte. Huvudsaken är att du själv är nöjd med ditt arbete. Det är ändå dokumentären och inte ett eventuellt pris du ska vara stolt över.
Om priser och utnämningar blir för viktiga för en är det en risk att man som journalist börjar styras av vad man tror är opportunt att säga och inte vågar objektivt skildra de missförhållanden i samhället som det för stunden är tabu att prata om.
Mycket bra tal om demokrati. Du är modig som trots allt vågar beskriva den verklighet offentliga personer lever i. Samtalsläget måste ner och lyssnandet måste in. Tack!