Hej från ett hösthärligt Bryssel! Jag är här på inbjudan av EU-kommissionens vicepresident Frans Timmermans som i år ägnar det årliga symposiet för grundläggande rättigheter åt: ”Media, Pluralism, Demokrati”. Fokus för mitt tal är yttrandefriheten och hoten mot journalistiken som i förlängningen är ett hot mot demokratin. Eller som en av de tunga typerna här igår sa: ”Journalisterna är demokratins redaktörer”. En annan kallade oss vakthundar. Ni förstår i alla fall andemeningen. Frans Timmermans själv konstaterade att journalist blivit ett av världens farligaste yrken med tanke på hur många som just nu sitter fängslade för att ha begått det som i diktaturer anses vara ett brott, nämligen att bruka det fria ordet, att skildra och rapportera och granska makten. De skräckexempel som nämns flitigast här bland ministrar, professorer, journalister, politiker, aktivister är Turkiet, Ungern, Polen där auktoritära regimer och regeringar utan omsvep gör sitt bästa för att fängsla både journalister och det fria ordet. Men även Grekland nämns som ett exempel där regeringar tar sig friheter att strypa pressfriheten när de exempelvis fimpade Public Service-TV och nu senast drog in licenserna för kommersiella kanaler. Österrike, Tyskland, Sverige omnämns när det gäller extremhögern som orkestrerar och mobiliserar missnöje, aggressioner och attacker mot journalister.
Vi talar också om de nya teknologiernas tyranni med hets, hat, hot, hån från både namnlösa och namnkunniga mot journalister som leder till både censur och självcensur. Egentligen är ju ingenting nytt. Rasismen, sexismen, homofobin fanns långt innan sociala medier. Det är bara kanalerna och kommunikationsverktygen som är nya.
Vi talar om algoritmer och de allsmäktiga kommersiella aktörerna – Twitter, Google, Facebook- som i princip är de som avgör var yttrandefrihetens gränsen går. Många är bekymrade över den granskande journalistikens vikande villkor i ett vacklande medielandskap, Men också yrkeskårens förtroendeförlust, filterbubblor, falska nyheter som sprider sig som en löpeld på nätet och påverkar opinion och valresultat.
Snart hoppas jag kunna lägga ut mitt tal som många refererade till och tackade för. Även om jag inte ens hann med hälften av allt jag skulle säga. Tänk på det när ni skriver tal. Vid leveransen inför publik krävs mer tid än hemma framför spegeln. Jag var väldigt glad att min bästa kompis Achilles flög in från London för att lyssna!
Även den grymma kollegan Oisin Cantwell var på plats.
Ja, jag är mycket tacksam för att vi har yttrandefrihet i Sverige; det är inget man ska ta för givet. Vi måste värna yttrandefriheten och använda den med aktning så vi inte missbrukar den. Yttrandefrihet är inte en tävling på Twitter om vem som kan häckla meningsmotståndaren kvickast på 140 tecken. Målet med yttrandefriheten är inte att locka sina meningsfränder till skratt på meningsmotståndarens bekostnad. Yttrandefriheten ska istället användas till att respektfullt argumentera för och emot olika åsikter.
Journalisternas främsta roll bör vara att granska statsmakten och objektivt och balanserat skildra verkligheten som den ser ut, utan att ha någon personlig agenda. Att medvetet vinkla eller selektera nyheter så att de passar ens privata åsikter är lika fel som forskaren som endast redovisar data som stödjer hans hypotes. Tyckande och personliga åsikter hör hemma på ledarplats och på debattsidor, inte som nyheter eller dokumentärer. Den värsta synd en journalist kan göra är att liera sig med statsmakten och bli den rådande ideologins renläriga förkunnare och inkvisitionsdomstol.
Åke Wedin, en framstående socialdemokrat som vigde sitt liv åt internationellt bistånd och var engagerad i kampen mot Franco-diktaturen i Spanien, försökte väcka debatt om migrationens utmaningar redan på 90-talet. Han påpekade att vår flyktingpolitik var ineffektiv och inhuman. Tyvärr valde journalistkåren att förklara honom som främlingsfientlig och persona non grata. Mediedrevet tog all heder och ära av honom på hans ålders höst; han som aktivt kämpat mot fascism, med biståndsfrågor och dessutom var en internationellt framstående forskare på Inka-riket. Jag är säker på att historien kommer omvärdera honom och ge honom ett bättre eftermäle.
Publicistklubben har haft flera debatter om yttrandefrihet som kan ses på YouTube. En eloge till Janne Josefsson som varit en av de få journalister som rakryggat stått upp för yttrandefriheten i Sverige och förklarat varför även idéer som man inte gillar måste kunna diskuteras så länge de håller sig inom lagens ramar. Argument ska mötas med argument, inte personangrepp eller åsiktsmobbning. Bara på så sätt kan vi ha en levande demokrati.
Gatumagi för romsk flicka:
https://www.youtube.com/watch?v=Dg3Vk_1U9iU
Det klippet var verkligen magi för alla som tittar. Jag blev riktigt tårögd.
Det är en ynnest om man har möjligheten att skänka en annan medmänniska glädje. Och den möjligheten ska man utnyttja för delad glädje är dubbel glädje.