Snälla livet, stilla dig!

Idag begravdes min kompis. Michael Nyqvist. Jag kunde inte vara där. Känner jag ändå honom rätt efter nästan 20 års vänskap hade han nog sagt: ”Stanna där med din dotter. Vad fan ska du här och göra? Du kan hedra mig på andra sätt”.

Men jag önskar ändå jag kunde varit där. För att stötta hans familj och anhöriga. För att dela minnen. För att hedra hans tid på jorden och hans enastående insatser.

Istället tände jag ett ljus framför ärkeängeln Michael i en kyrka vid havet. Och ägnade dagen åt att njuta av min dotter som åker hem till sin pappa om en vecka. Vi badar och jagar hundar. Herrelösa hundar som vi matar. Kopplade hundar som vi klappar på. Valpar som vi gosar med. Melina är galen i hundar och gråter sig till sömns för att hon så gärna vill ha en egen. Även om jag försöker med att jag ju är hund enligt kinesisk astrologi och beter mig som en kelig hund mest hela dagarna och skäller emellanåt och viftar på svansen så fort jag får kärlek så räcker jag tydligen inte till. Så i ett svagt ögonblick lovade jag att hon skulle få en liten hund som inte hårar och som hon kommer ansvara för när hon är femton år. Då började Melina storgråta och tacka och pussa på mig och säga att hon aldrig känt sådan lycka. ”Inte ens när jag föddes mamma var jag så lycklig”. Ähum. Ok. Sedan började hon räkna dagar, månader och år tills femtonårsdagen och välja namn och googla bilder och be min kompis som räddar herrelösa hundar skicka bilder till henne.

Men vad gör man inte för sitt barn.

I synnerhet när klockorna klämtar och insikterna om livets korthet och hastighet slår en som svidande örfilar. Idag för nio år sedan såg vi ut så här när vi plåtades för en grekisk tidning på Mykonos:

Och mitt största bekymmer var ömmande amningsbröst, blöjbyten och sömnlösa nätter. Nu kämpar jag för att få upp henne vid 10.30 på morgnarna. Och jag vill bara skrika och vädja: Snälla livet, stilla dig, pausa ögonblicken, förläng stunderna. Ty det är inte målet som räknas. Det är vägen dit.