Från drömdagen igår blev det en mardrömsdag. Vaknade förkyld med smärta i lungorna. Precis innan jag skulle inspirationsföreläsa för ett stort gäng på Arlanda om konsten att leva sitt bästa liv så fick jag dödsbeskedet. Min älskade kusin tog sitt sista andetag för några timmar sen på Radiumhemmet. Hennes lungor orkade inte längre. Efter tre års kamp mot cancern lämnade hos fyra barn bakom sig och en make som åsidosatte allt för att finnas vid hennes sida de senaste åren. Barbara var släktens levnadskonstnär. Hon kom till Rinkeby när hon förlovade sig med min kusin som 20-åring och började med två tomma händer. Fylld av kraft och energi, med svulstiga drömmar och ambitioner, städade hon sig till ett eget städbolag som blev en sann succé.
Vacker som en sommardag med stora gröna ögon och ett svart hårsvall som ramade in det silkesvita ansiktet. Med skrattgropar som utropstecken kring det konstanta leendet. Alltid omsorgsfullt klädd. Ofta med en hatt. Som om hon ville kliva ut ur städbranschens osynliggjorda anonymitet. Med en unik yrkesstolthet och en förmåga att sprida entusiasm och laga sagolika middagar. Hemma hos henne kunde man hitta hinkar fyllda med handplockade sniglar från Järvafältet som snart blev delikatesser. Helst ville hon avrunda middagarna med magdans. En konstform hon behärskade som få. Hennes handleder var mjuka, hennes höfter rörliga och hennes axlar kunde skaka av sig allt elände om de bara bjöds på lite musik. Fyra fina barn fick hon. De två yngsta i skolålder idag. Mina tankar och kärlek går till dem och hennes underbara make Dimitris.
När hon fick cancerbesked 2009 efter en massa sjukvårdsmissar vägrade hon lyssna på läkarna som bara gav henne tre månaders liv. Hon tänkte på sina barn, packade väskorna och åkte till Tyskland där läkarna mot betalning lovade henne lite liv. Efter nästan ett år på tyska sjukhus kom hon hem. Lika vacker, lika målmedveten men mycket tröttare. Idag gav hon upp.
Jag bär med mig Barbara. Hennes optimism som vilade mot hårt arbete och målmedvetenhet. Hon ville bo vid havet. Efter många år i Rinkeby och Kista köpte hon sig ett drömhem vid vattnet i Sollentuna. Det blev hennes sista hem. Bland de sista sakerna hon sa till mig var: ”Jobba inte så hårt. Det är inte värt det.”
Nu tar jag henne på orden. Jag åker till Andros i Grekland till det Boot Camp och Yoga Retreat jag arrangerat. Men jag ska inte träna. Jag ska bara ligga under ett pinjeträd och lyssna på vattnets viskningar, på livets löften, njuta av sanden mellan mina tår och tacka för vartenda andetag. Trevlig resa Barbara. Må jorden som täcker din vackra kropp vara lätt.
Ja, Alexandra. Nu har jag följt din blogg från första början, och jag har verkligen väntat på de orden: ”Jag skall bara ligga under ett pinjeträd och lyssna på vattnets viskningar”. Gör det. Livet är inte oändligt. Njut. Bli frisk från dina eländiga infektioner.
Nej, jag ville inte tro i början av läsningen att det gäller just Barbara….Jag blev så ledsen för att jag kände henne som förälder. Mina tankar går till alla hennes familjemedlemmar. En kram till barnen.
”Life may not be the party we hoped for, but while we`re here we should dance”
Beklagar sorgen. Ibland påminns man ganska abrupt om hur livet kan svänga i 180 grader, och det enda man kan göra är att vara närvarande och stötta. Livet är helt enkelt inte alltid rättvist, ibland är det faktiskt djupt orättvist. Jag vet att det låter som en sliten klyscha, men orden ”carpe diem” betyder väldigt mycket för mig. Fånga dagen, lev i nuet och vänta inte för länge med att uppfylla dina innersta drömmar.
Jag delar din sorg idag, Alexandra!
Din kropp säger verkligen ifrån, lyssna på den! Jag håller med din kusin, det är inte värt det!
Sänder dig styrkekramar!!!
Vackert skrivet.
Jag beklagar sorgen.
Ta hand om dig och försök att rena din kropp med Yoga, låt det guld- ljusblåa skenet gå igenom din kropp. Kanske du är sjuk för att du är rädd att drabbas av samma sjukdom som Barbara? Det finns ju en teori att man blir sjuk bara på tanken att bli sjuk…..Krya på dig.
Ha det så bra på Andros, gör bara lite lättare övningar, lite andning kanske?
Varma kramar ifrån det något svala Thessaloniki.
Jag beklagar sorgen.
Ta hand om dig, Andros är rena paradiset,har varit där…….!
Beklagar sorgen.
Njut av livet!
Jag beklagar sorgen. Ta hand om dig och din familj. Kramar
Beklagar sorgen
Fortfarande stolt över ditt hemland?
http://www.expressen.se/nyheter/grekland-har-slutat-ge-folket-medicin/
Är du skadad i hjärnan och hjärtat? Varför är du så otroligt taktlös?
Alexandras kusin har dött och då kommer du dragandes med en pik mot hennes hemland.
Får beklaga lite sent om sider, både til Dig och din kusins familj .
Visste Du att gröna ögon….har bara 2% av jordens befolkning.(bruna 95%)
Jag tiihör också de gröna 😉
Du skriver så otroligt vackert och fint!
Ha en fin dag! <3
Carpe diem!