Vilka vänner och följare och läsare jag har! Ni är storslagna människor. På mindre än 24 timmar har vi tillsammans lyckats skramla ihop till vattenräkningen för de hemlösa, de utslagna, de utarmade. Vi har inte räddat världen men vi har lyckats ge hundratals barn och vuxna möjligheten att duscha och tvätta sina kläder ett tag till. Varmt tack till alla er som delat, spridit, svarat och bidragit. Från dig lilla grabben som skänkte din veckopeng till dig polisen som inte bara skickade pengar utan nu även pasta och ris för matlagningen. Det blev till och med lite pengar över som kommer gå till elräkningen. Så tack Solveig, Frideriki, Hanna, Evdokia, Pia, Tina, Rosanna, Anna, Eva, David, Jocke och alla andra.
Störst tack till Konstantinos Polychronopoulos som orkar kämpa och slita varenda dag och natt med att stödja människor i nöd. En man som delar med sig trots att han ingenting annat har än ett stort bultande hjärta. Det är hårt och krävande i ett land i fritt fall utan bl.a. fungerande psykvård, äldrevård, barnomsorg och flyktingmottagning. Konstantinos möter allt från pappor som smyger till hans soppkök för att de inte vill att deras familjer ska få veta och våndas över att de lever på svältgränsen till flyktingar som fastnat i denna återvändsgränd.
Igår var han i Kalamata på Pelopponessos och lagade man tillsammans med och för hundratals människor. Ändå dök han upp imorse på flygplatsen när jag med tungt hjärta skulle ta farväl av min dotter. Han dök upp för att överraska Melina som blev så lycklig av att se honom.
Efter 22 dagar tillsammans var det dags att ta temporärt farväl. Nu skulle min Melina, 9 år gammal, för första gången flyga hem till pappa helt själv. Från en förälder till en annan. Från ett hemland till ett annat. Nu börjar andra delen på hennes sommarlov. Hos mig öppnas alltid ett stort hål av längtan och saknad. En tomhet ingenting kan fylla. Ett vakuum utan vila. Även om jag borde ha vant mig efter flera års frekventa farväl. Även om jag gläds över att min dotter har världens bästa pappa och familj som längtar efter henne. Jag skrev ett långt brev på svenska och grekiska som sannolikt tog halva resan att läsa.
På flygplatsen såg jag en kvinna med sin lilla dotter vid incheckningen. Jag gick fram och bad henne hålla koll på Melina även om flygplatspersonalen skulle eskortera henne. Det slutade med att Melina fick följa med dem hela vägen. Så otroligt gulligt. På Instagram skrev ett par svenskar som suttit på samma flyg att de sett min dotter när hon läste mitt brev. Då kom tårarna.
Både jag och hennes fina pappa följde flyget på nätet från start tills Melina ringde och kvittrade stolt och glatt. Tack teknologin. Och Tack alla snälla, omtänksamma, generösa människor.
Ja det finns verkligen många fantastika människor i världen. Jag har två bonuspojkar Alexandra. Jag förstår inte hur man som förälder står ut att vara ifrån sitt/sina barn men jag tycker det är fint att barnen ändå i Sverige får vara med båda sina föräldrar. Kram