Drömdagar vid Saroniska bukten

Min väninna Melissa är en gåva. Så oerhört vacker och generös människa. Trots att hon har massor att stå i med stor familj och en massa plikter och uppdrag och resor så hör hon alltid av sig när jag är i Aten och säger: ”Vad gör ni imorgon bitti?” Några timmar senare sitter vi på familjens båt på väg till deras lantställe som ligger i närheten av Hydra och är mitt livs bästa oas. Det ligger helt enskilt och bortom allt precis vid havet. Det är så oerhört elegant, lugnt och avslappnat att jag plötsligt börjar sova länge på morgnarna och axlarna sjunker ner. Att dessutom Melissas man förbjudit tidningar och nyheter har fått alla gäster att sluta våndas och släppa taget över vardagens bekymmer för en stund.

Våra dagar där är drömlika. Melissas vänner har efter 13 års vänskap även blivit mina vänner. Jag har sett hennes tre söner växa upp till stiliga och artiga unga män. Här finns hästar och undar och katter springer runt, syrsor vaggar oss till sömns vid siestan i deras underbara Beach House, ungarna njuter av friheten, djuren och naturen och otaliga vattensporter. För att inte tala om mjukglassmaskinen i köket som går varm. Melissas man går upp i gryningen och fiskar och kommer hem med färsk fisk som serveras med en massa mezerätter och sallader. Vi sitter och snackar in på småtimmarna under en klar stjärnhimmel i månljuset och jag blir alldeles varm av tacksamhet och glädje.

Denna helg har jag kört stand-up-paddle board, jag har snorklat och lärt mig crawla långt, jag har dykt och läst och lekt.

Melia till höger är en av de mest kreativa kvinnor jag mött. Hon skriver böcker och stickar vidunderligt vackra konstverk. Hon lärde sig sticka genom You Tube för att inte ta livet av sig som hon säger. Krisen krossade nämligen hela hennes tillvaro. Lyckligtvis har hon Melissa som stöttar och får oss att skratta.

Nu är vi hemma i Aten igen och sentimentaliteten slår till som en slangbälla. Som vanligt. För imorgon fyller jag år. Och jag blir alltid rörd och ledsen och glad på en och samma gång. Ledsen för att jag nästan aldrig firade eller firades som barn. Inga barnkalas mitt i sommaren och antingen var vi eller alla andra borta. Några presenter var det också sällan snack om. Med vuxenlivet blev det bättre men jag har fortfarande svårt att samla alla jag älskar. Och jag längtar alltid efter några. Och jag sörjer också alla år som rusat iväg och hur livet jag har kvar framför mig krymper och inte kan tas för givet. Jag tänker på min kompis Micke som hade så mycket kvar att ge och få. Och som så plötsligt rycktes ur livet.

Jag gläds givetvis också när jag blickar tillbaka och inser hur mycket jag har haft förmånen att göra. Hur mycket jag orkat och kämpat och uppnått, oftast i motvind. Hur jag varenda gång rest mig upp, skakat av mig och börjat om med ett barns enthusiasm.

Nu önskar jag mig bara sådant som inte kostar en krona-  kraft och kärlek för att orka fortsätta fullfölja mina drömmar.

Mest av allt önskar jag att jag får se min dotter växa upp till en stark, generös, omtänksam människa som finner sin egen väg och lycka. Jag hoppas hon aldrig glömmer hennes mammas mödosamma kamp att ge henne ett bättre liv och att det gör henne ödmjuk gentemot andra mindre lyckligt lottade.

God natt vänner.