Känsliga läsare varnas för följande inlägg. Ty det är fyllt av självömkan.
Vaknade 06.00 imorse. Som vanligt utan väckarklocka. Skrev på en jobbig deadline. Lyssnade på P1 Morgon på tunnelbanan på väg till Ring P1. Klev in i studion 08.30. I det första mailet kallades jag för Zigenarhora. I det andra uppmanades jag att åka hem. Jag svarade så här:
”Så sorgligt att läsa dina rader. Så ont det gör.
Hoppas människor är snälla mot dig.
Hoppas du får kärlek.
Mitt hemland är Sverige.
Jag kommer leva här tills jag dör.
Farväl/ a”
Sedan sände jag radio som om ingenting hänt. Tog mig därefter direkt till TV-huset i Göteborg för att redigera klart och sätta sista speakern på dokumentärserien som har premiär 7 april 21.00 i SVT2. På flygplatsen skrev jag på denna oändligt långa artikel jag åtagit mig. På flyget också. Jag märkte varken när vi lyfte eller landade. När jag klev in genom min hemdörr, åt jag en chokladkaka, dagens tredje eftersom jag varken hunnit med lunch eller middag, och fortsatte skriva. Tills nu, 00.29, när arbetsdagen avslutas. Orkar inte ens räkna timmarna. Orkar inte ens gå lägga mig. Så här har de senaste dagarna sett ut. När dottern är hos sin pappa snittar den ”lata greken” trettontimmars arbetspass. Vilket flärdfullt frilansliv. Vilket liv. Men även om jag tycker synd om mig själv just nu älskar jag allt jag gör. Jag älskar mitt liv som är fyllt av mål och mening men önskar att jag kunde klämma in lite mer häng med vänner, lite träning, lite skönlitterär läsning och lite spontan dans.
Imorgon sänder jag Ring P1 och förbereder P1 Debatt som sänds på söndag 16.00 på Kulturhuset. Då handlar det om Bostadskrisen och självaste Bostadsminister Mehmet Kaplan står på scen med Bostadsmarknadens bästa tänkare och talare. Och bostadslösa. Och Elias – supertalangen som du senast såg i Skavlan -sjunger på scen. Och huset är fullt av publik som får komma till tals. Kom dit!
Lyckligtvis får jag hem min älskade dotter imorgon. Min Melina. Hon som bringar ordning i mitt kaos. Hon som saktar ner tempot i mitt hektiska liv. Hon som är lugnet i min ständiga storm. Hon som får mig att stanna upp. Att sitta ner. För att studera solrosorna vi planterat i pappersmuggar. Hon som tvingar mig att somna i hennes helande famn innan 21.00. Hon som får mig att drömma mig bort till en exotisk strand utan måsten och borden. Hon som får mig att orka kämpa för en bättre värld. Den hon ska få ärva.
Hur gör ni med era liv?
(Tack till Borås Tidning för fint omslag förresten)
Oj vilket schema!
Imponerade.
Fast det får mig också att tänka på att vi lever i en väldigt stressig tid och att det har blivit status att ha en välfylld almanacka och vara med överallt i sociala media.
Man behöver nog en lugn promenad på stranden då och då.
Längtar till att isen smälter och havet öppnar sin blåa famn igen.
Ser mycket fram emot den nya TV-serien.
Finaste Alexandra! Tänker mycket på dig och det du beskriver ovan.
Förstår nu varför du inte har svarat på mitt mejl.
Jag känner sorg i hjärtat av att läsa det du skriver, om ditt mod att jobba vidare och om din kärlek till Melina.
Tack för att du delar med dig. Ser fram emot dokumentären!
Kärlek och ljus till dig!
Filakia!
Bästa A
Gripande redovisning om det omöjliga i ditt liv. Och att du är så lycklig på din plats. Det kan inte kommenteras på annat sått än att beskriva var jag själv befinner mig.
Jag fick dig som bordsdam i en fest i Fruängen ca 2003-04. Du var lika vacker, men inte så produktiv som idag. Jag som har alltid svårt med kända personer hade svårt att ta kontakt. Jag söp för mycket och försvann till ett annat möte. Tänk att jag missade kontakten till denna människan som har utnyttjat sin kändisskap till genomgående rätta insatser. Efteråt har jag följt dig med allt växande beundran.
För mig har livet gått exakt motsatt riktning, För mig är träning, läsning och pardans blivit innehållet i livet. Vänner – inte har jag bara missat dig – har försvunnit. Jag hittar ingen självömkan i ditt inlägg, inte finns det något självömkan i det som jag skriver här. Det är resultatet som räknas, det är viktigaste grunden till det som du offrar, jag har inte heller i mitt liv varit så produktiv som nu – 80 årig.
På söndag ska jag se dig igen, du tar upp miljonprogrammet som har varit centralt i mitt vetenskapliga liv,, inte som bordskavaljer utan som en i publiken
Fina Alexandra.
Beundrar din styrka och din förmåga att alltid fortsätta kämpa för det du tror på. Du är en stor förebild så fortsätt vara den du är och göra det du gör. Finaste orden om din dotter. Tack för att du delar med dig ❤
Kram
Läste nyss att Rumänien inte utnyttjar de möjligheter som finns att hjälpa de mest utsatta av sin egen befolkning – romerna, via det tilldelade stödet från EU.
Man utnyttjade bara 6% av EU stödet ( 30 miljarder) och skickade tillbaka resten som outnyttjade medel vid första anslagstillfället.
Tydligen är det inte politiskt populärt bland rumänska politiker att vilja hjälpa romerna via bostad, utbildning och arbete.
Det är stor skandal!
Det är medeltid!
Massor människor som inte får lära sig att läsa!
Människor som hela tiden tvingas flytta på sig!
Hur uppfattar man världen om man inte kan tolka det skrivna?
Hoppas den här dokumentären kan bidra till att lyfta upp den här frågan till toppen på akuta frågor i EU-samarbetet.
Dessa människor är flyktingar.
De flyr inte från krig.
De flyr från misär.
De har inte valt att fly.
Flykten valde dem.
De lever i medeltid.
Ta dem till nutid!
Det finns stora problem, det finns oganiserad kriminalitet, missbruk och människohandel m.m i den här sociala strukturen.
Det ser man i London. (har sett flera dokumentärer)
Låt det inte bli så i Sverige också.
Åh Alexandra så fint du skriver. Ja visst är det så. Alla ser inte alltid de uppoffringar man gör. Alexandra jag som du kämpar ibland med de där mailen. De mailen som tömmer en på kraft. Man försöker räcka ut en hand. Man försöker förklara vad som är ens jobb och var gränserna går. Jag är lärare, och jag försöker räcka till för 120 elever och deras föräldrar ibland samtidigt som man ska vara människa. Vad är mitt råd? Ja du att umgås med barn är toppen. Att skilja på jobb och fritid i minsta detalj. Det är mitt stora tips. Och glöm inte alexandra att vila är att ta ansvar. Det finns folk som tar upp din kamp och kämpar för det du kämpar för när du sover. Vi vill att du ska må bra. Du förtjänar att må bra!!!!. Stor kram Alexandra. Jag förstår precis.