Fredsduvorna i Gori, Georgien

En timme från Georgiens huvudstad Tbilisi, ligger Gori. Där råkade jag gå in på ett helt vanligt bageri:

Georgien är ett magiskt matresmål för alla som älskar mat och vin. Dessutom väldigt vackert. Vi åkte till Gori för att möta ”Union of Women of Invalides and lost Warrriors”. Det är kvinnor som tvingades fly sina hem i utbrytarregionen Sydossetien under den väpnade konflikten 1991 och sedan kriget 2008. Dessa kvinnor, internflyktingar som de kallas, bor numera i enkla små hus där de lever på 17 dollar i månaden och på att odla de jordplättar de tilldelats. De berättade hur de lämnade allt de älskar – sina hem, sina liv, sina döda på kyrkogårdar de inte längre kan besöka.

Vi samlades hemma hos Nazi som dukat upp körsbär, aprikoser och jordgubbar från sin välskötta trädgård. Hon berättade hur hon fortfarande, efter alla dessa år längtar hem och drömmer om att återvända. En av hennes döttrar är kvar då hon gifte sig med en sydossetier. Det innebär att Nazi inte kan träffa sina barnbarn som bor i Sydossetien -bara 27 km bort. Trots att deras liv raserades finner kvinnorna kraften att bedriva fredsarbete genom dialog och samarbete över gränserna med sina forna fiender. De måste alltid träffas i ett tredje land och med tiden hoppas de kunna bygga broar och bädda för försoning. ”Alla dessa artificiella gränser och stängsel, de kommer allt närmare” säger Nino. Vi kallas fortfarande flyktingar. Efter alla dessa år ” suckar kvinnorna och deras ord ekar välbekant. Flykten förföljer sina offer. Oavsett hur många gränser man passerat eller hur långt man har hem. En kvinna berättar att hon satt på en buss när hon hörde en mamma varna sitt barn: ”Akta dig så att jag inte dumpar dig hos flyktingarna”. Och flyktingarna det är dessa kvinnor som också är georgier som bodde en bit bort.

Jag känner också igen mig i deras kroniska hemlängtan. Den som går i arv från generation till generation. Längtan som med tiden blir en imaginär, förskönande famn att vila i. Längtan tillbaka och till allt som gick förlorat. Och kraften som krävs för att börja om med tomma händer och slutgiltigt slå rot i främmande jord. Utan att blicka bakåt.

En annan kvinna säger att hon hade en gäst från Bhatoumi som blev imponerad över alla de små trädgårdar som flyktingarna byggt bakom sina enkla små hus. Han sa: ”Skicka några flyktingar till oss så att det kan blomma hos oss också”. 

När vi talat ett par timmar fyllde Nazi och hennes två barnbarn bordet med hemlagade, georgiska läckerheter: ost- och grönsakspajer,  inlagda grönsaker, sallader, köttgryta, fisk och hemmagjort vin. Allt hämtat från den egna lilla bakgården. Bokstavligt från jord till bord. Så fattiga och så generösa.

Fyllda av deras hoppingivande och helande freds- och försoningsarbete tog vi farväl och besökte Goris stora attraktion- Josef Stalinmuseet. Jag hakade på en grupp amerikaner som lyssnade när guiden Svetlana berättade om Stalins liv. Hur hans andra fru tog sitt liv, hur hans barn flyttade till Portland och Wisconsin, USA tills en dam sa att detta minsann var en privat guidad tur och jag fick inte tjuvlyssna. Jag ställde mig längre bak i salen och fortsatte tjuvlyssna när damen, nu än mer irriterat upprepade att guiden bara var till för dem. Exklusivt. Då gick jag iväg ensam och vidare i de stora, ödsliga salarna och det slog mig att snålhet inte handlar om hur mycket pengar man har på fickan. Lyckligtvis hittade jag mina underbara medresenärer Anna Serner och Lena Ag när de klev in i Stalins privata tågkupé.

Snart är det dags för sista middagen. Igår åt vi hemma hos Sveriges ambassadör Martina Quick och hennes make Leif. De är oerhört kunniga och trevliga och bor i ett fantastiskt residens. Vi följer deras krogtips och går på Café Litera. Hörs snart. Kram.