God morgon så här dagen före Kvinnodagen! Igår föreläste jag i Karlskrona i vackra Blekinge för hundratals kvinnor som är i startgroparna som egna företagare och entreprenörer. Det var Almi som bjöd in. Jag peppade och inspirerade med att dela med mig av mina egna tips och tricks, misstag och motgångar och framgångsfinter. Det var en fantastisk samling från Ukraina, Kurdistan, Kamerun, Argentina, Ryssland, Thailand, Kina – ja världens alla hörn. Tänk hur dessa starka kvinnor kan gynna Sveriges position på den globala marknaden med sin kulturkompetens och sina språkkunskaper och kontakter.
Idag kan ni läsa min Motståndsmanual i Metro . Om kampen och konsten att gå sin egen väg och kostnaden vi får betala.
HÄR kan ni läsa den. Eller här kommer en längre version:
Systrar, döttrar, mammor, barbiegirls, bitterfittor och byggarbetarbrudar. Robottekniker och sjuksyrror, flickebarn och flator, argbiggor. Alla ni som fått nog av att bli lillagummade, dockifierade, objektifierade. Alla ni som just denna kvinnovecka dränks i rapporter som blottar ojämställdheten från golv till glastak i världens mest jämställda land här kommer ett brev från en syster som hade vägen till helvetet utstakad. Som för majoriteten av världens flickor var mitt livsmanus färdigskrivet vid födseln.
En blattebrud från invandrarfamilj i Sveriges fattigaste förort, äldsta dottern till en ensamstående trebarnsmamma som städade på kvällarna och arbetade på grekiskt dagis på dagarna och en frånvarande fönsterputsande farsa som sådde feministiska frön fast han inte ens kunde stava till feminism. Pappas order och det enda han sa när han sporadiskt skulle spela pappa under min uppväxt var: ”Bli aldrig männens madrass eller kastrullslav”.
Sen lärde han mig självförsvar – attackera alltid först – och lite boxning. Han gjorde mig till feminist. Också genom sitt allt annat än föredömliga beteende mot min mor. Men han växte upp utan pappa som en vilsen vagabond på gatorna. Han gick bara ut fjärde klass. Han överlevde krig, kriser och diktaturer och har en massa ursäkter han idag kan luta sig emot.
Jag hade alla fel som krävdes för att bli framgångsrik.
Trots killar som sa att jag skulle ”sluta kackla”.
Trots lärare som försökte sätta förortsflickor på plats.
Trots tanten i Rinkeby som sa att jag aldrig skulle gifta mig eftersom jag var ett skilsmässobarn utan hemgift. Det var tidigt 90-tal. Och den grekiska granntanten fick rätt. Ännu har jag inte gift mig.
För att jag inte velat. För att jag aldrig gjort det jag förväntats. För att jag aldrig lydde deras råd. För att jag inte vill leva deras liv. För att jag inte slösar bort mina dagar för att uppfylla deras drömmar. För att jag hellre sparkar in stängda dörrar än passerar dörrarna de håller upp. För att jag hellre bryter upp egna stigar än att köra på deras asfalterade autobahns som leder raka spåret till underordning.
Så ni småsystrar där ute, våga vägra vara till lags. Var hellre är en nagel i deras öga än en undfallande nigning. Garva hellre för högt istället för att kväva lyckan i ett tihi. Andas ut istället för att dra in magen. Sträck på er, skaka av er, ryck lite grabbigt på axlarna åt allt ni inte hinner med.
Skryt mera, ta större plats, knyt näven och höj rösten även mot orättvisor som drabbar andra än dig själv.
Alla de som suckar, klagar, kallar dig för namn – visa dem ryggen så kommer de snart följa dig – även om du inte riktigt vet vart du är på väg. Negligera normerna och motbevisa myterna. Slit sönder deras strypsnaror och stereotyper. Ge dem fingret när de försöker definiera dig och klämma in dig i klaustrofobiska kostymer. Kom ihåg att glömma bort alla som satt krokben, för bitterhet skymmer sikten. Var envis som en åsna. Var den obekväma. Var äpplet som faller långt från päronträdet och hela jävla trädgårn.
Låt dem skämmas över dig. Låt dem skratta åt dig. Krossa deras världsbild. Bryt deras normalitet.
De kommer hata dig. De kommer mobba dig. De kommer förtala dig. De kommer förlöjliga och förnedra dig. De kommer frukta dig.
De kommer önska de var du.
Vi har sett bilderna på de där karlakarlarna som jagar och sportar och gärna visar upp sig med bar överkropp.
Konstigt nog tycks de samtidigt var livrädda för att bli antastade av bögar… Man fattar ingenting.
Men nog kan man misstänka att den yttre ”styrkan” kan vara ett pansar – som framför allt ska skydda en inre svaghet mot insyn?
Läs mer på baldoreportage.se/baldotantens-blogg
Fina kloka Alexandra. Din text träffar rakt i hjärtat och ger mig styrka och mod att kämpa vidare i den riktning jag just börjat gå.
Kram kram
Tusen tack fina Camilla. Så lycklig jag blir! Tack!
Alexandra, har följt dig länge nu, men sällan kommenterat. Du har skrivit så oerhört mycket bra, en del här, annat på andra ställen. Men det här, det här var så jävla starkt! Tack för att du sätter ord på det vi andra bara känner, utan att lyckas formulera! Vi tar rygg på dig!!!!! Stor kvinnokram!
Du får mig att gråta. Här sitter jag på grekiska lördagskolan och gråter när du skriver: Vi tar rygg på dig. Så starkt. Så vackert. Så solidariskt. Tack kära du. All kärlek till dig!
Tack för dina ord och för den inspiration du spred på gårdagens seminarium i Karlskrona! Det var länge sedan jag kände igen mig så tydligt och hade en så stark tillhörighetskänsla som igår. Mycket tacksam och djupast respekterande – ha en vacker och hoppfull kvinnodag!
Bästa hälsningar
Vera som säger ”jag håller inte med” och tar jättemycket plats 🙂
Tack för det du gör!
Spasiba underbara Vera! Det var så härligt och inspirerande att få komma till er. Det var ni som stärkte mig i min tro på alla kvinnors inneboende kraft och obändiga lust att göra världen bättre. Jag håller tummarna för att allt går bra för dig och alla andra. Sänder dig min kärlek!
Läste din krönika igår på tunnelbanan och texten är så träffande och sann om den vardag många kvinnor liver i.
Jag har själv valt min egen väg och gör inte som alla andra och är så trött på att alltid bli ifrågasatt.
Det är väl ändå MITT liv jag ska leva!
Läste krönikan återigen alldeles nyss för min dotter som snart fyller elva som livsråd att ta med på vägen och det slutade med att jag grät. Tack Alexandra för att du är så duktig på att sätta ord på känslorna, det är en tröst för oss andra att veta att vi inte är ensamma.
Så rörd jag blir. Tack! Och hälsa dottern och grattis till dig som klarar att gå din egen väg! Du inspirerar! Lycka till och må resan blir ett nöje!
Tack! Sitter och förbereder mig till modevisning på Stora Symässan i Malmö nästa weekend, första gång skall mina kläder visas i ett så stort sammanhang – jag behöver verkligen många tummar som hölls för att det hela skall lyckas! Önskar dig all lycka med dina aktuella projekt och tack en gång till!
Lycka till och Grattis! Alla mina tummar upp för dig!