Jag hastade förbi en granne på gatan. Hojtade spontant: ”Hur mår du?” Hon tvekade och svarade medan jag var på väg bort: ”Inte så bra. Jag bär en sorg”. Vi känner inte varandra. Jag blev ställd. Och jag blev uppriktigt imponerad över hennes ärlighet. Men jag var tvungen att rusa vidare så jag svarade: ”Det blir bättre”. Sen dess kan jag inte släppa henne i tanken. Att hon var modig nog att svara på en slentrianmässig fråga så ärligt. Att hon blottade sig för en främling. Att hon inte höll fasaden. Och att jag var tvungen att rusa vidare i ekorrhjulet. Att jag inte stannade. Att jag brast i min minsta medmänskliga skyldighet: att lyssna på någon som kanske behöver prata. Efter mitt jobb började jag fråga grannarna var hon bor. Damen med den bruna pudeln. Ingen vet. Jag ville så gärna plinga på hennes dörr och fråga hur det står till. Vad hon sörjer. Låna henne ett öra. Ge henne en varm kram.
När jag kom hem fick jag en fin present från min favoritbutik Zanzlöza zmycken. Dit går jag när jag behöver blinga upp min emellanåt trista vardag eller tillföra lite liv i något gammalt plagg. I den lockande påsen fanns ett par härliga örhängen från märket Ottoman Hands. Det är halvädelstenar med pärlemor och grön agat och 21 karats guldplätering på mässing. Enligt kristall-läran används Grön Agat i kärleksmagi, för att undvika avundsjuka tankar och illvilja, som sanningsamulett. Agaten hjälper oss att öppna kanaler och ger oss förståelse för den inre harmonin. Den ger välbefinnande. Stärker självrespekten. Beskyddar och ger styrka. Ger mod och handlingskraft för att övervinna osäkerhet. Ger talargåva.
Så nu vill jag utlysa en tävling där ni kan vinna detta välgörande par örhängen. Som en påminnelse om att låna ut ett öra till den som kan behöva det. Det är enkelt. Skriv bara i kommentarsfältet vad du senast gjort för en främmande medmänniska. När du stannade upp. När du tog dig tid. När du omfamnade någon du inte känner. Vi behöver dela med oss av det goda exemplets makt. Bär örhängena som en påminnelse men också en bekräftelse på din vackra gärning.
Själv ska jag leta reda på damen med den bruna pudeln och be henne om förlåtelse för att jag inte hann. Jag kan inte lindra hennes smärta men jag kan nog ge temporär lindring genom att bara lyssna en stund. Om du damen läser detta så kan väl du höra av dig!
Hej!
Det senaste lite större jag gjort för en okänd person var nog i somras. Jag satt i trappan ned till plattan och såg vilka dåliga skor de romska tiggarkvinnorna hade. Efter ett tag så fick jag nog. Jag tog av mig mina relativt oanvända Nike Air Max och gav bort dem på stående fot. Själv tog jag mig hem barfota och med min fina Disa på tunnelbana och buss till Tyresö där jag då bodde.
Jag brukar alltid prata en stund med den romska kvinna som sitter utanför min lokala ICA. Trots språkbariiärer lyckas vi byta några ord titt som tätt och jag brukar höra mig för hur hon har det och hur hon mår. Första gången jag såg henne var det hennes fantastiska leende som jag reagerade på. Trots att hon inte den bästa livslotten hamnat hos henne så lyckas hon alltid med det där leendet…så fantastiskt!
Jag brukar fråga om det är något speciellt hon behöver från ICA. Ibland ber hon bara om lite dricksvatten. Det får mig alltid att tänka efter djupt. Det mest självklara som rent dricksvatten är absolut inte självklart för alla människor. Inte ens alla människor i Sverige.
Igår sa hon att hon behövde schampo för att tvätta sig. Så det fick hon givetvis.
Jag tycker egentligen inte om att prata om vad jag gör för andra. Det känns som att man skryter, men för mig är det en självklarhet. Men denna gång kanske det inspirerar andra att ibland bara höra sig för med just den romska kvinna som sitter utanför din lokala ICA. Kanske vill hon bara ha rent dricksvatten.
Jag fick ett spännande telefonsamtal för några veckor sedan. Det var en kille som gick samma klass som mig i högstadiet som ringde. Vi hade i princip aldrig pratat med varandra under högstadiet och inte de 5,5 år efter det heller. Han höll sig mest för sig själv under högstadiet. Jag var minst sagt förvånad när jag förstod att det var han som ringde. Han undrade om jag inte kunde vara med honom till veckan för att han hade haft det så tråkigt under sommaren. Efter telefonsamtalet blev jag så starkt påmind om hur viktigt det är att vara en god medmänniska. Att det spelar roll hur man är mot andra i vardagen. Mitt i livet. För någonstans i honom måste han ha sett något gott i mig då han valde att ringa mig. Att han hade burit med sig det under alla dessa år. (Och vi träffades. Och det blev stelt. Men det var okej.) Det borde inte få finnas ofrivilligt ensamma människor.
Jag har stannat till på väg till min skola där jag jobbar och skänkt pengar och pratat med de rumänska kvinnorna som sitter på den kalla marken vid flera ställen kring Möllan i Malmö.
Denna helgen drog min pojkvän iväg mig på en överraskningsresa till Helsingborg med en tripp till Helsingör. I Helsingör fann jag en jättefin halsduk som jag kände passade nu när det börjar bli kyligt ute, speciellt när jag även nyligen hade varit sjuk blev jag väll extra påmind om hur viktigt det är att pälsa på sig 😉
På kvällen gick vi och åt i Helsingborg men när vi går utanför dörren ser jag en hemlös man som ligger på trappan till kyrkan mitt emot restaurangen lite längre bort. Jag har inte mage att gå vidare utan att se att allt är väl med honom och min första tanke är att ge min halsduk redan där till honom men jag vill inte trampa honom på tårna.
Så jag går fram och pratar med honom. Han har kurat ihop sig i en sovsäck, har en mössa på huvudet och ser ut att frysa. Jag frågar honom om han vill ha en halsduk. Han svarar ja om du har en till övers så tar jag tacksamt emot den. För mig var det en självklarhet att ge bort den och lite pengar. Han blev jätteglad över det lilla jag gav men ibland är det den lilla handlingen som räknas.
Min son på 8 år och jag går varje dag till skolan tillsammans. Men det är inte alla som är lika lyckligt lottade som honom och mig – att få så mycket kvalitetstid tillsammans. Många barn blir i princip utslängda ur en stressad förälders bil påväg till jobbet och utan en puss, kram eller ens ”ha en bra dag” med sig i baggaget så skall de iväg helt ensamma till skolan och klara av en låååång dag helt på egen hand. Jag ser barn som tar tåget ensamma iklädda en t-skirt och shorts på dessa iskalla höstdagsmorgnar och jag inser att föräldrarna till denne pojk inte ens sett till honon om morgonen och hjälpt honom att ha ordentligt med kläder på sig.
En dag kommer min son och jag till den tågstation vi brukar ta tåget hem efter att jag hämtat honom på skolan … Där sitter en liten kinesisk flicka aldeles ensam och min son säger: – ”Mamma titta där sitter hon.” Jag svarar: – ”Känner du henne? Hon ser väldigt ensam och ledsen ut kanske kan du prata lite med henne?” Vi går fram och säger hej – hon skiner upp och jag frågar hur det är. Hon berättar att hennes mamma alltid jobbar och kommer hem sent om kvällarna så hon får klara sig själv intill mamman kommer hem. Vi tar tåget samman hemåt och det visar sig att skall av på samma station som oss. Jag säger till min son att följa flickan till dörren medan jag själv åker vidare på egen hand för att handla lite mat … tänker att det kan vara bra att barnen får talas vid lite på tu man hand och lära känna varandra. På så vis kan jag kanske hjälpa mamman som sesan visar sig vara tillfälligt inneboende i närområdet – ensamstående som jag. Kanske kan vi hjälpa varandra … När jag kommer hem sitter min son framför TVn och tittar på Bollibompa och flickan sitter bredvid ~ han hållervhenne i handen och har bjudit på kakor och mjölk. Han följde henne inte till dörren – för ”mamma hon kunde ju inte sitta där helt själv och vänta på en mamma som aldrig kommer hem.” Jag svarar att nog har väl flickan en mamma alltid och det är nog bäst att vi ringer henne och meddelar att hon är hos oss, är hungrig och att vi gärna bjuder på en god vego middag. När jag presenterar mig och berättar att det blev lite spontanlek denna dag efter skolan illtjuter mamman i örat på mig att jag har kidnappat hennes barn. Nej, lugn hon är hemma hos oss och tittar på barnprogram och allt är helt tryggt. På en sekund förvandlas husfriden och den nya vänskapen till ett helvete. Jag berättar för flickan att jag ringt henbes mor och att mamman var väldigt arg på henbe för att hon följt med en främmande pojke hem. Flickan säger att min son och hon går i samma skola och träffas varje dag – att han inte alls är främmande och hon vill inte hem, hon vill äts hos oss. Jag ringer upp till mamman igen och förklarar att hennes dotter gärna får stanna på middag intill mamman kommit hem – men mamman skriker allt aggressivare i luren: – ”Din jävla barnatjuv” och jag försöker lugna henne … Mamman skriker hysteriskt ”vart bor du?” Jag berättar vart vi bor och säger lugnande allt är tryggt här, barnen har så trevligt samman men jag skickar hem din dotter omedelbart. Innan jag vet ordet av det rusar kvinnan in i mitt hus skriker på sin dotter så hårt att mina egna cellvibration stannar upp och det känns som is i hela kroppen. Snabbt går det och min son samt flickan blir så vettskrämda av detta illtjut att de båda springer o h gömmer sig ~ flickan bakom husknuten och min son bakom komposten i skogen … De blev såååå rädda att de gömde sig o h jag lyckades inte lugna mamman varwsig med ett ”hej, välkommen till oss” eller ”ska vi ta en fika” för i nädta sekund skriker hon ”vaaart är mitt barn?” De sitter framför TVn svarar jag så lugnt jag bara kan o h pekar in i vår yoga shala … men ser då i samma sekund att båda barnen är borta. I nästa sekund inser jag mammans skräck scenarie – hur flickan i princip försvunnit och ingen där hemma vet vart hon tagit vägen … Och hur surrealistiskt det hela blir då jag lugnande pekar in i vår yoga sal och säger ”titta vad sött, där sitter de och håller varandra i handen och dricker mjölk” Hualiga flickan är borta …
Mamman skriker till mig och börjar attackera mig med ännu en salva ord som gör ont i mitt hjärta än när jag nu tänker tillbaka på detta. Rusar ut på vår utomhus terrass och hittar flickebarnet runt huskrönet. Flickan stretar emot och vill inte gå hem, mamman blir alltmer aggressiv mot sitt barn rent fysiskt och jag ber mamman lugna ned sig ~ Flickan gråter och säger – ”Nej mamma, nej jag vill stanna” Och i nästa sekund följer slag efter slag mot dotterns kropp och jag försöker ställa mg emellan ~ värha den lilla späda flickans kropp med min kropp men lyckas inte.
Jag förstår inte … är mamman inte glad över att ha hittat sin dotter? Tacksam över att min son så generöst bjudit hem henne på mjölk och kaka och glad över stt jag som mamma ringt och sagt vart vi bor och att allt är väl med dottern … Nej, dottern skall lyda sin mamma till varje pris och lyder hon inte blir flickan brutalt misshandlad. Jag skriker tillslut i ren skär skräck och framför att det här som nu sker är olagligt i Sverige och att jag måste ta in professionell hjälp utifrån för något är allvarligt fel och detta är farligt för barnet … Mitt barn tänker jag … Min söta lilla flicka brutalt nedslagen i mitt eget hem rakt inför mina ögon – Hur kan bara något sådant ske i Sverige? Min vän som är läkare som var på besök hos oss några dagar kommer ut ur sitt rum han frågar – ”Vad är det för herrans liv här ute.” En mamma som blivit fullkomligt galen svarar jag och att jag inte vet vad jag ska göra. Tänk om misshandeln fortsätter där nede där de bor bakom lyckta dörrar och hårda väggskal. Jag får panik och säger till min vän – hennes ben kan ha gått sönder av de brutala knytnävsslag som mamman utsatte sitt eget hjärtebarn för … Han säger att enligt hans läkared måste han ta reda på hur det är fatt och ber mig larma polisen. Jag följer med ut och efter en tjugo minuters frågande lyckas några barn lotsa oss till rätt hus. Flickan är inlåst av sin mamma och får ej lov att ta sig ut. Jag talar till flickan genom dörren och säger att hon måstecförsöka ta sig ut, att jag och en läkare är här för att se hur hon mår. Flickan lyckas få upp dörren och hon rusar till mig där jag kramar om henne och jag säger något som jag kanske aldrig skulle ha sagt: – ”Allt kommer bli bra.” Jag säger det i hopp om att så skall bli och att lugna mig själv ovh även mamman för jag förstår att mammor kan brista fullkomligt – särskilt om de själva har det svårt, är utsatta eller blir illa behandlade … Som diplomerad kroppsterapeut palperar jag flickans bröstbenskotor i full fart och framför till mamman att om flickan slutar andas så måste de ta ambulans till sjukhuset omgående – att de smällar hennes dotter utsatts för kan döda ett barn. Mamman bryter ihop och börjar gråta och jag håller om henne och säger att jag kan hjälpa henne om hon behöver hjälp. Nästa dag träffar vi flickan på tåget igen, hon är helt ensam och har fått en helt ny vit skinnjacka med nitar och jag ser att hon är rädd. Hon säger till min son att hennes mamna förbjudit henne att tala med oss, att hon inte får leka med min son något mer och att slagen gjorde inte ens ont …
Jag säger till flickan att hon alltid är välkommen hem till oss om det är så att något händer, att vi kommer hämta in hjälp utifrån och att vi tycker om henne – att hon är fin! Hon kramar om min sons hand som om att hon aldrig vill släppa den och jag förstår att hans lyssnande öra och mitt stöd – bara att flickebarnet vet att vi bor nära henne gör att hon kanske kan känna sig tryggare och att hon har stöd. Hon vet att hon har oss och att vi lyssnar och tar in henne och tar hennes önskan på högsta allvar.
Lajla Tröften ~ författare och poet – Singer Song Writer
Mitt hjärta blöder när jag läser din skildring. Så hemskt. Så starkt. Så obegripligt. Men varför ringer ni inte polisen? Socialen? Någon som kan hjälpa flickan? Om mamman slog henne inför er kan du ju bara ana vad som sker bakom lyckta dörrar. Må kraften vara med dig.
SJÄLVFALLET KONTAKTADE JAG SOCIALTJÄNSTEN OCH POLISEN … MEN TROR DU DE GÖR NÅGOT MER ÄN ATT PRESSA OCH STRESSA MAMMAN ÄNNU MER … HON FICK INGEN HJÄLP TYVÄRR OCH VI VET EJ VART HON TOG VÄGEN …. JAG BORDE HA INKLUDERAT MAMMAN ISTÄLLET I MITT SOCIALA NÄTVERK SÅ ATT BÅDE HON OCH BARNET HADE KUNNAT FÅ NATURLIG KONTAKT MED ANDRA FÖRÄLDRAR OCH BARN – DET HADE NOG VARIT DET ALLRA BÄSTA INSER JAG IDAG. MEN ÄVEN JAG BLEV JU RÄDD – FÖR HON GAV SIG PÅ MIG MED …
DET ÄR INTE ALLTID LÄTT MEN VAD SKALL MAN GÖRA. BER EN BÖN FÖR HENNE ATT ALLT SKALL GÅ HENNE VÄL. AMEN – OUM SHANTI
Jag växte upp i en alkoholist familj där min pappa var alkoholist och min mamma var medberoende. Jag är så tacksam för att ämnet medberoende tagits upp så mycket på sistone i media och på TV. Efter vuxit upp i en familj med en pappa som var doktor Jekell and Mr Hyde så har jag själv blivit medberoende. Jag själv insåg detta efter massa galna förhållanden med män där jag sökte mej till trasiga killar som var alkoholister eller kvinnotjusare precis som min mamma. Jag sökte hjälp och har nu tillfrisknat. Senast för 1 veckor sedan lånade jag ut mitt öra till en vilt främmande kvinna som jag träffade tåget från Falun till Göteborg. Hon såg en bok jag satt och läste som har med medberonde att göra därav började vårat samtal. Det visade sig att hon var alkoholist barn och gift med en nykter alkoholist. Men mådde så dåligt trots att han var nykter. Jag delade med mej med alla mina verktyg jag fått genom åren. Hon grät när vi pratade om hennes barndom. Jag gav henne allt någon annan gett mej för 10 år sedan som hjälpt mej komma dit jag är idag. Tågresan gick svindlande fort efter timmars prat om detta. Jag förklarade hur hennes man antagligen kände sig. Vad medberoendet antagligen kommer ifrån. Hennes pappa var en stor del i det hela som hon själv inte inset hur mycket det påverkat henne. Hur som helst för göra en lång historia kort så fick jag det finaste mailet igår från henne där hon tackade mej så mycket för vårat samtal som hade hjälpt henne så mycket. Hon berättade att hon äntligen förstod sin man och att hennes klump i magen försvunnit efter vårat möte på tåget. Hennes relation med hennes man hade blivit som en helt ny relation för att hon förändrats och insett att hon måste ta hand om sig själv och att hon alltid skyllt allt på honom men nu insåg att hon också hade en hand med i spelet i deras relation. Jag har i min resa hjälpt många människor i deras medberonden. Jag är ingen doktor utan är bara en medmänniska med empati och jag vet att när du hjälper någon annan så hjälper du faktiskt dej själv mest. Finns ingen finare känsla än att se en annan människa må bättre för du lånade ut ditt öra och din erfarenhet. Alexandra tack för en fin blogg…