Varför skaffar de så många barn?

Hej från ett tåg på väg till Stockholm. Lyssnar på podden Staden avsnittet om ”Thessaloniki- flyktingarna stad”. Det är staden jag bodde i som barn. Samtidigt läser och svarar jag på hundratals fantastiska brev, mail, meddelanden efter gårdagens ”Vi kallas tiggare”. Ni som missade andra delen i trilogin kan titta HÄR. Lite längre ner klistrar jag in ett av tusentals brev jag fått hittills som gjorde starkt intryck. Det här trillade in nyss på FB:

”Roger Östman Alexandra Pascalidou jag fick ett sms igår från mina föräldrar som är på Teneriffa och Mamma skrev ”Vi sitter och tittar på Alexandras Program, du MÅSTE slå på Ettan Roger” Kan lova att ditt program är Populärt Emoji smile Och ja, jag bytte från Fotbollen och såg Programmet och du är ju bara BÄST Emoji smile”

Igår var jag med hos Malou von Sivers i Efter Tio, TV4 och talade om min dokumentärserie men också min uppväxt i den lilla grekiska bergsbyn där jag bodde hos mormor Sofia när mamma jobbade i en garnfabrik i Thessaloniki. Mormor som varken kunde skriva eller läsa var en sann hjältinna. Jag älskade henne mer än allt och kallade henne för mamma. Precis som Floris lilla son som är kvar i Rumänien gör med sin farmor Cornelia. Det är många som frågar hur dessa människor som tigger på våra gator kan lämna sina barn. Det är en fråga som väcker sorg i mig. HÄR kan ni se varför. 

På kvällen var det dags för SVTs Opinion Live.  Vica och hennes make Mihai kom från Borås tillsammans med hjälparen Siinto eftersom de vägrar åka taxi. Vica skruvade sig på stolen när hon blev sminkad och mumlade om det bisarra i att gå från sin tiggarplats till en TV-studio. Men hon hade så mycket på hjärtat hon vill delge. HÄR kan ni se resultatet. Ett program man skulle kunna skriva C-uppsatser om på Journalisthögskolor. Från frågor till upplägg till presentationer och företräden.

Nu måste jag jobba vidare. Återigen vill jag tacka, från djupet av mitt hjärta, för all er kärlek och uppmuntran och för att ni så modigt och generöst delar med er av era liv och erfarenheter. Ni berikar mig.

Här kommer ett av tusentals brev. Jag tog bort avsändarens namn.

”Jag vill ge stort beröm till dig och dina medarbetare för tv-programmet om romerna som tigger i Sverige. Fantasifullt, modigt, rakryggat. Och du tvekar inte att beskriva grundproblemet – nämligen huruvida vi hjälper eller stjälper genom att ge.

Vi har valt att ge. Vi gör det för att vi har hjärta och för att vi kan. 

Både Marianne och jag har små materiella krav och det går verkligen ingen nöd på oss. Livet har varit gott mot oss.

Marianne och jag har i ca. 1,5 års tid hjälpt bröstcancersjuka Viorica (Claudia) Vasile som tigger utanför Coop på Abrahamslund i Ystad. Claudia kommer från småstaden Targu Jiu i kommunen Scoarta i  provinsen Gorj i Rumänien. Hon är rom.

Vi ger främst för att Claudia och hennes familj är hungriga här och nu. Hon blir inte mätt av att vänta tills de politiska påtryckningarna på Rumänien får resultat eller att någon hjälporganisation hemma i Rumänien uppmärksammar just dem.

Flera personer ur släkten Vasile tigger i Ystad och de bor alla i en hyrd stuga utanför Ystad.

Claudias man försörjer sig på ströjobb inom lantbruket. 

Tydligen är en liten del av romerna muslimer och Claudias man är just muslim. De har fyra barn.

När vi träffades första gången visade hon sin skylt där hon berättade om sin sjukdom och sin familj. Hon måste ha fått förtroende för mig, för efter en tid visade hon gråtande mig ärret efter det bortopererade högra bröstet. Det säger en del om hennes desperation, menar jag  – här visar hon sin sargade bröstkorg för en relativt främmande man i ett främmande land.

Vi har blivit vänner med Claudia och jag uppfattar henne som den mest öppna och ärliga människa jag har mött.

Korruptionen och myglet verkar att vara horribelt i Rumänien. Claudia berättar att när kirurgen hade avlägsnat hennes bröst så gick han ut till hennes anhöriga i väntrummet och sa att han måste ha mer pengar för att tillsluta såret i Claudias bröstkorg. Hon fnyser och säger: ”läkarna – tja de vill helst ha pengar under bordet och utländsk dyr whisky för att göra sitt jobb”.

En gång lånade jag ut 500 kronor till henne då hennes dotter hemma i Targu Jui hade svullnat upp efter ett getingstick och vägrade gå till skolan. Claudia skickade pengarna till mormor så att hon kunde ta dottern till doktorn. Efter ett tag berättade  Claudia nöjd att nu var dottern botad och tillbaka i skolan. Ytterligare några dagar senare betalade Claudia tillbaka till mig de 500 kronorna – i form av enkronor, sannolikt en halv månads tiggarpengar. Är inte det högsta formen av ärlighet?

Claudia har varit hos läkaren på Stadsmissionen i Malmö och han konstaterade att hon har två metastater. Nyligen växte det upp en tumnagelstor bula i nacken på henne och hon blev så klart helt förtvivlad. Jag har talat med sjukvården i Ystad, men det får och kan inte undersöka henne, då EU-migranter bara kan få akutvård. Undersöker de henne så vill ju läkarna så klart fortsätta och det kan innebära en canceroperation som kostar kanske 100 000 kronor här i Sverige. Omöjligt alltså. Dessutom vet ingen om hon blir frisk av operationen. Således härjar cancern vidare i hennes kropp och det finns inget Marianne och jag kan göra mer än att lindra den akuta hungern.

En ny canceroperation i Rumänien går på ca 3000 euro och det är mycket pengar även för mig och Marianne, så vi kan inte ge henne den summan, vilket Claudia fullt ut förstår.

När Claudia går med oss in i butiken för att välja matvaror till sin familj så väljer hon alltid det billigaste, då det är vi som ska betala. Hon säger ofta: ”ni måste ju också äta”. Det tyder väl inte på att hon är girig, som somliga mörkermän hävdar?

Du berättar i intervjuer i samband med programmet att du lärt dig oerhört mycket om romerna under inspelningen av programmet – inte bara om allas våra fördomar mot romer utan också om dina egna fördomar. 

Själv kan jag inte säga att jag fick några fördomar om ”zigenarna” med mig från barndomen. Min ensamstående gamla slitna morsa var visserligen rädd för alla auktoriteter, barnavårdsnämndens ordförande, sladdrande grannar, prästen, skolläraren och så vidare. Men bland allt ”farligt” i mammas värld ingick inte romerna. Eller judarna. Min bror gifte sig år 1953 med en judinna och mamma blev så klart orolig för att hon visste vad judarna gått igenom, men fördomar hade hon inte.

Min svägerska förlorade sin mamma, pappa och ytterligare 16 anhöriga i förintelsen.

Min pappa dog när jag var spädbarn och mamma fick klara oss sex barn på kvällsjobb och extraknäck. Min judiska svägerska blev då en sorts extra syster till mig och satt barnvakt och lärde mig att stava.

Det hände att grannarna beskyllde oss Möllrar för att vara en tattarfamilj. Jag minns att någon påläst invandrad tysk sladdertacka till och med kallade oss Sinti, det vill säga resandefolket, som ju är en gren på romernas träd. Så det var inte så konstigt att jag aldrig fick höra fördomar om romer vid barndomens frukostbord. Mamma avskydde sladdrandet.

Min judiska svägerska är idag 88 år gammal och en av mina bästa vänner. Efter min pensionering följde jag spåren efter svägerskans föräldrar och skrev en bok om det. Pappan deporterades till gettot Litzmannstadt i Lodz i Polen där han mördades och mamman till gettot i Minsk i Vitryssland där hon dog.

Jag har besökt det f.d gettot i Lodz flera gånger. Bland annat har jag varit inne i det trånga hus där ca. 5000 romer från Österrike inkvarterades. De dog så klart i massor på grund av svälten, trångboddheten, tyfus och kyla. Jag har sett foton av hur huset såg ut när röda armén befriade Lodz. Det lär ha varit så att ingen av de ärrade frontsoldaterna kunde beskriva vad de sett i huset av ren chock.

Nåväl, jag ska väl sluta mitt långa mail till dig och önska dig fortsatt framgång i ditt viktiga yrke.”